Lördag.
Dima vaknade lika pigg som vanligt och ville leka med Aili i vardagsrummet. Vilket Matte inte ansåg vara lämpligt, då Dimas högra bakben morgonen innan gått i strejk. Benet fungerade inte alls på fredagmorgonen.
Matte avledde och hundarna åt sin frukost och gick sedan med Husse bort till det långa brevlådestället. Där Matte äntligen fått till en ny brevlådeskylt med ett foto på Aili och Dima och adress och namn tydligt skrivna på ett inplastat A4-ark fäst med mattejp. Den tidigare skylten med foto på Aili och Modji hade börjat lossna och var urblekt av solen. Alltför många lådor saknar både adress och namn, vilket är ett elände när post hamnar i fel låda. Husse och hundarna kom tillbaka med morgontidningen och Dima hade inte visat minsta tecken på hälta eller orent steg.
Dima hade inte skitit under hela fredagen och kopplad fick han inte till det. Därför tog Matte ut Dima efter hans frukost och lät honom skrota omkring ensam och okopplad på tomten. Varpå han per omgående uppsökte en bra plats för att göra sig av med lite last. Hans mage var påverkad av den tablett Onsior som han fått dagen innan mot inflammation och smärta och för första gången sedan flytten till sitt nya revir var han rejält lös i magen. Han var väldigt nödig och hittade en ny plats för att lägga en hög som var missfärgad men fastare. Ännu lite behövde ut och efter tre toabesök kände sig Dima äntligen lättad nog för att ägna sig åt annat. Som att nosa runt och kolla läget. Kissat hade han gjort hela tiden trots att han var trebent. Nu var hela systemet igång och det kändes bra.
Dagen tillbringades hemma och Matte lät inte Aili och Dima vara ute på tomten tillsammans, för att undvika att Dima skulle springa. Matte och Husse var sysselsatta med lite av varje i trädgården och ömsom var Dima med och ömsom Aili. Den som inte var på tomten var i viloläge i uterummet, som var tillstängt endast medelst ett kompostgaller.
Att hindra Dima från att springa, när han nu gick helt normalt med alla sina fyra ben var inte lätt; för att inte säga hart när omöjligt! Rätt som det var satte han av i en tjurrusning rakt över gräsmattan bara för att. Bara för att han kunde. Matte gav Dima ett hundtugg för att få honom att vara stationär och inte rusa iväg i glädjeyra när han fick vistas ute. När Husse befann sig utanför grinden på 'vedbacken' och klippte ner kvistar och trädgårdsavfall för bortforsling låg Dima gärna nära innanför staketet. Dock uppbunden i lina för säkerhets skull. Att hålla Dima instängd för att hålla honom i stillhet hela dagen kändes som ett dåligt alternativ. När Husse var klar med sitt fick Dima ta över platsen i korgen i uterummet för att låta Aili vistas utomhus. Aili hade ingen som helst lust att vara aktiv utomhus och valde att sätta sig på yttertrappen eller strax nedanför, nära Dima i uterummet; som är den inglasade gamla verandan framför ytterdörren. Aili har valt att hålla sig i närheten av sin sambo, sedan han plötsligt blivit trebent på fredagmorgonen.
Matte tog senare en promenad med Aili i området, med mörka moln runt om som varslade om regn. Dima fick vara hemma med Husse under tiden. Därefter fick Dima gå en kort sväng längs vägen för att få lite stimulans genom att nosa längs vägkanten. Även om Dima hela dagen var symptomfri tvingade Matte honom att ta det lugnt. Vad som orsakat blockhältan på fredagsmorgonen är det ingen som vet. Mattes teori är att något låste sig på något vis och släppte under undersökningen av högerbenet, när Dima var sederad och totalt avslappnad. Vid en höftledsröntgen dras benen ut riktigt ordentligt.
Dimas veterninärbesök blev kostsamt - men inget ont som inte har något gott med sig. Matte vet nu att Dimas höfter är röntgade och anses vara prima! Inte heller var det något fel på hans knän enligt röntgenresultatet.