Fredag.
Grått och fuktigt och nollgradigt. Fukten i luften hade på morgonen frusit fast som en osynlig ishinna, till och med över gruset! Hundarnas fötter halkade i sidled på betongplattorna framför ytterdörren! Matte skulle ge småfåglarna mat och på gruset gled Mattes fötter uppepå utan fäste. Att sparka ner fötterna hjälpte en aning, men när Matte kom till de fyra trappstegen, bestående av betongplattor upp mot slänten bakom huset blev det tvärnit! Matte hade händerna fulla med godsaker till fåglarna, ställde detta åt sidan och testade att ta stöd i ormhasselbusken intill. Fötterna gled hej vilt åt alla håll! Korkad Matte testade då att krypa uppför den korta men rätt branta lilla trappen, men insåg kommen halvvägs att även om Matte skulle råka komma upp välbehållen, så skulle hon ju aldrig någonsin kunna ta sig ner igen! Inte den vägen i varje fall. Möjligen via någon granntomt men då erbjöds en lång brant backe och den var nog lika halkig den. Ibland undrar man ju hur man tänker egentligen?!
Matte lämnade fågelmaten vid sidan av trappen och gjorde vad hon skulle ha gjort så snart hon upptäckte halkläget. Bytte gummikängorna med hårda och omöjliga sulor till sina Icebugs. Man förvånar sig själv ibland med snäva tankebanor och tunnelseende. Matte "skulle ju bara" gå till fågelbordet och att snöra på sig kängor föreföll vara överkurs.
Husse tog på sig Icebugs och tog med hundarna på en tur i skogen. Där var det halkigt likväl, men bara där vattnet frusit. Att traska i denna kuperade terräng är bra för alla för varierade rörelsemönster. Det går upp och det går ner och man kränger hit och dit. Hundarna får ta i med framstället när de skall uppför bergsidorna, över de bergryggar som löper i nord-sydlig riktining och för tvåbeningar gäller det att se upp var man får fäste för fötterna.
När Matte städat klart i stugan tog hon sedan en hundpromenad på vägen, som åter var ishalkig över hela ytan och även här krävdes Icebugs för att kunna ta sig fram. Farten kunde hållas rätt bra trots allt. Ju äldre man blir desto större blir rädslan för att halka. Varje år dör drygt 1.000 människor i fallolyckor. Nästan tre per dag och fler än dem som omkommer i trafiken. 70.000, ungefär 200 per dag, måste uppsöka akuten på grund av att de fallit illa. Räknar man in dem som söker till öppenvårdens akutmottagningar blir siffran nära 300.000 per år. De flesta olyckorna sker i hemmet.
Det här väderläget med regn - minusgrader - snö - tö - kyla ställer till det för många och inte bara för Lapskflocken i den lilla stugan i skogen. Att kunna motionera sina hundar är inte helt enkelt när marken täcks av is i olika varianter, trots olika typer av broddar och spikskor, då även hundarna kan skada sig genom att halka och inte få fäste när de springer. Långt fler hundar skadar sig vid lek, än vad man generellt tänker på. Men man gör ju så gott man kan efter sin egen förmåga och rådande förhållanden.
Vilket Matte blev tvungen att upplysa optikern om häromdagen! Ett kvarstående problem sedan operationen i somras är att ögonlocket faller ner och skymmer skikten. Vilket Matte påtalat på ögonsjukhuset. Nu blev optikern snudd på otrevlig och nedlåtande och dumtjatade på den gamla tanten framför henne! "Du måste öppna ögat MER! Öppna ögat så MYCKET DU KAN! MER!" "Men det går ju inte!" "Försök mer!" "Problemet är att jag kan ju inte det." Försökte Matte. "Du får inte prata för då rör sig ögat!" Tillrättavisade den unga kvinnan den gamla kärringen som uppenbarligen var ett störande moment i jobbet.
"Men du får väl ändå utgå ifrån att jag gör så gott jag kan!" Matte ledsnade på den nedlåtande stilen och optikerns ton ändrades. Hon insåg att om ögonlocket skulle upp mer, måste hon själv ta ett tag och lyfta.
