Matte läser allt fler insändare och andra texter från befolkningen i ålder sjuttio plus, där man skriver samma sak, men på olika sätt.
Först får man höra i några år vilken belastningen den åldrande befolkningen är på samhället. Hur fruktansvärt många det är som åldras samtidigt - födda på 1940-talet! "Efterkrigstidens STOOOORA barnkullar kommer att ligga samhället till last SAMTIDIGT! Hur skall man få ihop detta - "när så få skall vårda så många"?! Ett samhällsproblem blir man.
En hel massa gamla människor är ett problem när de lever allt längre och därmed också hinner bli sjuka på ett annat sätt än när de dog redan i sextioårsålderna för det mesta. Utslitna och utarbetade. Man skrotade ålderdomshem och kommunerna fick på sin lott att ta hand om sina egna gamla. Äldreboenden skulle förses med personal och för att citera den sköterska som var ansvarig för Mattes far på ett äldreboende i Djursholm för många år sedan, när han mitt i vintern lämnats liggande ovanpå sängen med öppet fönster iklädd tunn skjorta och genomfrusen:"Jag får ju ta den personal jag hittar och de är inte utbildade alls. Jag får plocka dem från gatan!" Han avled under plågor i lunginflammation. Inom två veckor avled ytterligare tre dementa gubbar på avdelningen. Samtliga i lunginflammation! Gubbar som byggt upp Djursholm var inte mer värda. Natten han dog jobbade två studerande ungdomar och ansvarade ensamma för två hela avdelningar med dementa. Problem fanns redan då.
Det har generellt inte blivit mycket bättre och att dö av lunginflammation är fruktansvärt plågsamt. Att sitta maktlös bredvid är något man aldrig glömmer.
Många äldre yttrar sig nu på samma sätt. Att så fruktansvärt många kvävs till döds i lunginflammation nu på våra äldreboenden förefaller nästan vara en plan. För att decimera den äldre befolkningen till mer hanterbara mängder för att inte belasta samhället i den grad man befarat. De som inte dör nu skall hålla sig undan året ut. De skall inte synas ute bland folk. De skall "skyddas" och inte umgås med andra människor. De skall inte finnas. Gamla människor skall nu vara snälla och vara osynliga. Inte belasta vare sig vård eller annat. Inte gå till tandläkaren, inte klaga när de får en infarkt eller stroke, på sjukhus blir man sjuk och dör. Inte besvära på något sätt - annat än att be andra bära hem mat.
Som gammal har man väl inga andra behov än att få lite mat i magen för att inte svälta ihjäl. Men skall man behöva be andra om hjälp för varenda tugga man får i sig drar man automatiskt ner på antalet tuggor per dag och i slutändan märks man inte mer. Alla över sjuttio skall bort. Typ. Kan man bli annat än nedstämd då. NU först upptäcker man att många blir både deprimerade och självmordsbenägna. Livet har totalt tappat sin mening och är man skröplig och inte kan lämna sin bostad och inte får träffa andra människor kan man lika gärna dö nu som om ett år eller några till. Då man ändå känner sig osynliggjord och i vägen och en börda för samhället.
För en generation som är van att klara sig själv är det inte okomplicerat att behöva be andra om hjälp med att få hem mat. Man minimerar vad som måste handlas så klart! Inget extra alls och varken fredagsmys eller lördagsgodis eller kaffebröd ingår i livets nödtorft. Det det handlar om när allt skalas ner. Mat för att överleva och inget mer - när man måste be andra om hjälp.
Många talar nu om ättestupa i modern tappning. Livet har tappat sin mening när man skall hållas isolerad och därmed kännande sig utstött. Inte välkommen i den gemenskap som de yngre fortfarande delar. Man får inte träffa vare sig vänner eller familj.
Ja, många facetimar och skypar och är aktiva och träffar både den ena och den andra men på distans. Men långt ifrån alla.
Många saknar fysisk förmåga att ta sig någonstans för egen maskin. En drygt åttioårig kvinna fick nyligen en ny höft och kände sig säkert precis lika pånyttfödd som Matte för precis ett år sedan. Hon råkade få en infektion i såret efteråt och måste återvända till sjukhuset. Där fick hon Covid-19 och avled inom kort. Hennes nya liv lagom till sommaren blev aldrig av.
Det är deprimerande att höra alla siffror som anger antalet döda på äldreboenden. Hur den äldre befolkningen mycket snabbt försvinner. Givande kommunerna färre att ta hand om framöver. Senast på tisdagen skrev en kommuninvånare i lokaltidningen mitt i Vallentuna - Matte har kopierat:
"God affär för samhället om vi gamla dör nu. Kan det vara så svårt att förstå varför besöksförbudet på äldreboenden kom så sent, efter att först bara ha varit en rekommendation? Man kan tro att makthavarna passar på att bli av med de gamla och svaga. Då ville de först försäkra sig om att coronaviruset verkligen fick fäste på äldreboendena. Nu blir det färre pensioner att betala och de "äldre-äldre" och svaga kommer heller inte att belasta sjukvården i framtiden. Så enkelt är det.
Insändaren är undertecknad "ÄNNU LEVANDE FÖRSÖKSKANIN".
Matte vill bara lyfta hur snacket går bland dem som är utestängda från gemenskapen och inte är välkomna i butiker genom anslag på dörrarna. Matte väljer själv att inte besöka butiker för att inte bli smittad - för hundarnas skull. Ber om hjälp med matinköp. Men känslan av att tillhöra en grupp som inte skall synas i vimlet finns där och tanken på att detta kommer att pågå till årsskiftet är för närvarande inte så lätt att tackla. Husse och Matte, boende i stuga i skogen med hundar, är priviligierade i jämförelse med alla som lever ensamma och inte kan ta sig ut ur sina lägenheter. Där skall de sitta i månader utan kontakt med människor. Det är omänskligt.
Känslan av att vara utestängd och inte behövd är livsfarlig. Man talar nu äntligen öppet om riskerna med detta. Psykisk ohälsa och självmord.
Huruvida pengarna som betalats för den planerade resan i juli återbetalas eller ej återstår att se. Det är en liten fråga i det stora hela, när så många äldre nu mår allt sämre av sin isolering från andra människor. Lämnar man en hund ensam instängd i en lägenhet, med tillsyn och matleverans en gång per vecka, anmäls man för djurplågeri.
Var rädda om er och varandra, håll avstånd och glöm inte era isolerade äldre.
