Efter en vecka som användes till att ta en aktiv semester på Åland och sedan avsluta med en utställning med lyckat resultat, väntade vardagen. I lördags ställdes Aili ut och blev champion och Matte var likga glad över den erövrade titeln som över att själv kunna visa Aili på ett vinnande sätt. Över att kunna springa över huvud taget! Det känns lite ironiskt att det som inte gick tidigare i livet, att springa eller ens gå fort eller långt, går nu vid högre ålder! Tack vare två väl fungerande höftproteser. Det är sannerligen något att vara glad åt och tacksam över.
Söndagen efter utställningen ägnades åt uppackning och undanplockande i stugan.
På måndagen lämnade flocken åter stugan och begav sig till sitt andra revir vid den lilla stugan som kallas Torpet - men inte är ett riktigt torp. Bara en gammal liten stuga med stort uthus och gäststuga på en stor skogstomt, i en skärgårdsby en dryg halvtimme hemifrån vid kusten. Det var städmåndag och när de två tjejerna anländer mitt på dagen, en gång varje månad, vill de ha stugan tömd på folk och hundar. Då är det skönt att ha ett reservrevir att fara iväg till! Som omväxling till att just den dagen storhandla till exempel.
Nu var det ett tag sedan sist och efter en hel del regnande hade gräset vuxit rejält. Blåbären hade mognat på tomten, som till hälften är täckt med blåbärsris. Minnena av Modji som älskade blåbär och kunde försvinna bland bären i timmar ätande sig mätt, sköljde över Matte.
Klicka för större bilder.
Aili har aldrig varit lika sugen på bärplockande som sin mamma. Hon äter när Matte serverar en handfull, men plockar inte mycket själv. Nu skulle Matte lära Dima glädjen med bärplockande och att blåbär är gott! Dima var skeptisk. Tog ett bär i munnen och spottade ut. Om och om igen. Men Dima är också en nyfiken hund! En hund som iakttar och tar efter och lär sig. Dima testade att plocka själv och fick loss bär - som han spottade ut. Matte visade och matade och Dima tittade intresserat och åt så småningom upp bär som Matte plockade. Aili blev avis och ville vara med och Matte ömsom bjöd sina hundar och åt själv.
Husse klippte gräs med gräsklipparen och Matte använde trimmern och snart såg det fint ut och hundarna drog igång en jaktlek när ytorna framför stugan var välansade. Det började bli dags att dra sig hemåt och Dima kände att han nog behövde äta lite blåbär innan hemfärden; vilket fick honom att ensam bege sig uppåt slänten mot skogen och plocka lite blåbär - samt äta upp dem. Han hade lärt sig något nytt.
Matchen Aili snart 10 år och 16 kg. mot Dima snart 2 år och 17,5 kg.
Onsdag.
Träningskväll igen och platsen för träningen var bergtäkten och krossen med sin "skrothörna". Denna kväll pågick arbeten med bergkrossen, varför skrotområdet användes för räddningssökträningen. Tränade gjorde Aili, Dima, Ailis son Sumo och Springertiken Lo. Aili fick ett frisök med tre figuranter och Matte visste inte var de hade gömt sig. Det var en kraftig vind som slog mot både containrar i sökområdet och den branta bergväggen och slänten som omger området. Aili hade god fart och rörde sig med lätthet över allt som kom i hennes väg i vittringsstrutarna. Hon fyller tio i oktober men är ännu snabb och smidig och i mycket god form. Sin första figurant hittade hon redan innan hon satts i sökarbete, när hon närmade sig området. Husse trodde att han kunde lura Matte och Aili, genom att gömma sig precis i utkanten av området och i medvind, men en hund på alerten och med bra nos och skalle lurar man inte så lätt! Aili skallmarkerade redan innan hon släppts lös på sitt frisök och hon hittade Husse mellan några långsmala betongplintar några meter in i området, där han tryckt ner sig på rygg. Aili hade god fart och när hon rundade betongplinten hamnade hon rakt upp på Husses mage! Mjukt och skönt att sitta och skallmarkera på, men inte bra. Hundarna får inte kliva på figuranterna! Lägger man sig platt på rygg i ett mycket trångt utrymme tar man en risk. Aili flyttade på sig och med viss möda kunde Husse lirka sig ur sin obekväma position. Övriga två figuranter hittade Aili sedan utan problem. En hund med både "brain and beauty". Bra på att jobba med en funktionell kropp.
Dima skulle sättas på prov och samtidigt utbildas och lära sig ett och annat om sökarbete. Han fick tre figuranter, men bara en som var utlagd i taget. Dima skulle göra ett bundet sök där han inte släpptes lös förrän han mycket tydligt visade Matte att han visste var vittringskällan var belägen. Den stora nyheten och svårigheten var att han skulle föras längs kanten av sökområdet med vinden i ryggen; ett medvindssök således. Inklusive en kraftig störning i form av en revirpinkande hanhund strax innan! Sumo hade fått samma uppgift och intill varje funnen figurant hade han markerat.
Dima exploderade när Matte tog ut honom ur bilen. Han kastade sig framåt i den fem meter långa linans fulla längd och Matte är tacksam för att hon är armstark och kan hålla emot i de lägena. Dima slår knut på sig själv i sin iver att komma iväg och få börja jobba! En härlig inställning hos en hund. Han sattes ner för att sänka arbetstemperaturen en smula och för koncentration på nosarbetet och vittringsvägarna. En bra koncentrerad start är superviktigt för ett väl utfört arbete. Dima fördes i nerkortad lina och sakta mak längs sökområdet och visade snart att han fångat en vittring. Han jobbade på den och kom till slut underfund med var figuranten hade gömt sig och började dra i sin lina i riktning mot figuranten, som var osynligt gömd några meter in i området. Samtidigt som han nosade av de tidigare markeringarna gjorda av Sumo. De störde inte ut honom och det gjorde Matte glad! Till slut var Dima helt fokuserad på figurantens vittring och släpptes lös och slutförde sitt sökuppdrag. Han gick raka vägen till gömstället där han belönades rikligt av figuranten såväl som av Matte. Så jobbade han sedan vidare hos övriga två figuranter, som gömde sig på liknande sätt varefter Dima fyndade. En vittring i taget! Annars finns risken att hunden hittar en figurant, men lössläppt tar sig vidare till en annan figurant. Skulle man släppa lös hunden innan den är helt säker på var vittringskällan är belägen, finns också risken att hunden drar iväg på ett "kommunsök" i stället för att gå raka vägen till figuranten. Dima imponerade och Matte kunde inte vara mer nöjd med Dimas sökarbete. Han jobbade envist vidare trots svårigheterna med ett medvindssök och åtskilliga kissfläckar längs vägen, vid tidigare funna figuranter. Samma gömställen användes för Sumo och Dima.
Matte tror på att våga testa olika idéer och tankar kring hundutbildning och träning. Blir det fel får man göra om och rätta till. Matte tror även på att våga testa att höja ribban och öka kraven fortlöpande och inte med för långa mellanrum, för att hunden inte skall tröttna på en träning som kan bli enahanda. Vad gäller Lapsk Vallhund är erfarenheten den att blir det för enkelt och enahanda och tjatigt tröttnar hunden. En Lapsk tränar man bäst om man kör korta pass och inte tjatar och nöter samma sak. Korta pass och omväxlande upplägg för träningen har varit det som fungerat bäst över åren, är Mattes upplevelse av de egna fyra Lapska Vallhundar som Matte utbildat och tränat sedan 1998. Dima är inte en Lapsk Vallhund förvisso, men han fungerar precis som de Lapska som Matte lärt känna i vardag och träning.