Veckan har rullat på, i sakta mak framåt. Ingen powerwalk och inga långpromenader tyvärr. Matte har kunnat ösa på som vore hon ung på nytt efter ett par höftoperationer, men nu tog det tvärstopp för en vecka sedan. Det är bara att anpassa sig, om än motvilligt. Spring i benen har även gamla kärringar. Faktiskt. Matte har mått bra av att åter kunna gå fort och långt och jobba oavbrutet i trädgården. Kombinationen av lyftande av jättestora ekkubbar/grenar och gående med trimmer på en slänt med snedbelastning av hela gåapparaten, inte minst vänster knä, var nog inte så bra. Man skall känna sina begränsningar, men hur kul är det... Man måste ju testa sina gränser! Där gick tydligen gränsen.
Nu rehabiliterar Matte sig själv efter bästa förmåga. Sitter stilla mycket, rör sig en del med en krycka som avslastning och smörjer in med Voltarensalva och tar en Ipren då och då. Samt kyler ner ansträngda muskler med kylgelé. Lite sjukgymnastik blir det även för det onda knät. Över åren har viss kunskap fastnat när kroppen fått sina törnar. Oräkneliga är de gånger som Matte åkt av hästen vid olika tillfällen till exempel. Full galopp framåt och hästen vände tvärt till vänster - varpå Matte fortsatte rakt fram. På en grusväg eller en stubbåker eller någon annanstans. En envis Fjordhäst utan manke och lång man att hålla i och barbackaritt i full fart var kul! Men medförde vissa risker. Kul minnen hur som! Matte har alltid gillat att vara fysiskt aktiv och det sätter sina spår på olika sätt och det växer inte bort. Behovet av att vara fysiskt aktiv alltså. Det sitter i skallen och ändras inte med tilltagande ålder. Dock är förmågan inte densamma och det är himla svårt att inse. Det går så länge det går.
På lördagen hängde regnet i luften och hundarna behövde röra på sig. Husse skall operera ett gammalt fotbollsskadat knä som åldrats om en månad och går illa. Mattes knä var också risigt. Men hundarna måste få röra på sig, icke förty. Alltså for flocken till den närbelägna bergtäkten för att låta Aili och Dima söka efter Husse! Han gömde sig på en liten grushög under ett transportband på en stor krossmaskin ett gott stycket ifrån bilen. Matte tog ut Aili och skickade henne på ett frisök direkt från bilen, parkerad vid ett "skrotområde" där hon är van vid att träna. Aili gav sig iväg ut bland alla föremål där hon brukar kunna hitta gömda figuranter, men konstaterade snabbt att där var det tomt. Hon fångade vinden och därmed vittringen och drog iväg i hög fart mot krossmaskinen! Att hon lokaliserat den bortkomna Husse var mer än tydligt! Matte hörde Aili omedelbart komma till skall när hon kom fram, långt där borta. Matte kryckade efter så gott det gick, på den mycket ojämna marken med krossad sten överallt. Aili höll skallet hela tiden! Ände till dess Matte kom fram till Aili och Husse och Husse uppmanades att belöna Aili för väl genomfört arbete. En räddningshunds skall skall vara "ihållande och vägledande" vilket Ailis skall var. Film på Instagram.
När Aili fått sin belöning låg Husse kvar så att även Dima skulle få en sökuppgift. Matte tog en omväg tillbaka till bilen, så att Aili fick fortsätta jobba och vara i rörelse ett tag till. Det skulle ju kunna finnas någon mer försvunnen person i området! Uppe på en stor grushög låg något blått som skulle vara en människa.... Aili var sugen och jobbade fint på detta tomsök, där hon fick motion genom att även springa upp på en grushög för att Matte skulle få fina foton.
Klicka för större bilder.
Sedan var det Dimas tur att komma ut och jobba. Han får inte springa lös på frisök ännu. Här finns harar och Dima är ung och impulsiv, varför han fick söka i ett förlängt koppelsök med tio meters lina. Vilket gav honom större frihet att röra sig för att söka vittringar i vinden, än om han bara skulle ha koppellängd. Matte ville samtidigt träna lite dirigering och avståndslydnad med Dima. Som inte stördes av Mattes långsamma och försiktiga förflyttning, med stöd av kryckan. Dima jobbade fint och hans sökslag blev mindre och mindre när han kom in i vittringsstruten mot Husses gömställe. Dima visade mycket tydligt hur vittringsstruten smalnade ju närmare vittringskällan han kom! I den kraftiga vinden kunde han, precis som Aili, spika vittringskällan, alltså Husse, på mycket stort avstånd! När Dimas svans började gå och han kastade sig framåt släppte Matte linan och lät honom springa. Det var ingen tvekan om vart han var på väg! Han kom inte till skall när Husse låg så öppet att Dima nästan snubblade på honom i den höga farten! Han for omkring och gjorde hart när en kassler av Husse.... Dima belönades och trion tog sig tillbaka till bilen.
Husse slog sig ner och slog på radion. OS är igång och redan var det medaljkamp tack vare en tuff tjej vid namn Tara! Matte tog med Aili okopplad och kryckade runt med båda hundarna på en tur mellan de gigantiska sten- och gruhögarna. Tänkande att det sargade artrosknät nog behövde smörjas upp. Vilket inte skedde smärtfritt, men var nog bra. För att engagera hundarna lite avståndsdirigerades de upp på en stenhög och i position för Matte att fånga dem båda på samma bild. En form av träning även det. Dima lärde sig snabbt hur man är en bra fotomodell! Aili är van sedan valpstadiet.
En tappad handske väckte båda hundarnas nyfikenhet! Aili apporterade in den till Matte, som genast skickade Aili vidare till Husse, som nu hade klivit ur bilen när han noterat att resten av flocken var på väg tillbaka. Dima hängde på och fick lära sig den nya roliga leken "budföring"! Aili sprang sedan med vanten och Dima i sällskap, åtskilliga gånger den långa sträckan mellan Matte och Husse! Mycket bra hundmotion, när man som förare är lite rörelsebegränsad. Aili var lös och Dima hade långlinan släpande och båda föreföll nöjda med miljöombytet och möjligheten till lite aktivitet. Så ock Matte. Det gjorde gott i själen att kunna ge hundarna denna timme med aktiviteter. Trots allt och man får göra så gott man kan.
Efter hemkomsten gick båda hundarna i viloläge, vilket Matte tolkar som att de var nöjda med utflykten. Fika för de tvåbenta.