Lördag.
Frampå förmiddagen packades ryggsäcken med kaffe och mackor och varsitt stort hundkex till hundarna. Mattes skidstavar fick följa med i bilen. Spikskor på fötterna. Det vackra vädret lockade till en promenad på golfbanan, där snön sjunkit ihop och allt fler fläckar med barmark skymtade vid passagen på fredagen. Ännu hade temperaturen inte nått mer än knappt över nollan efter nattens många minusgrader, men var på väg uppåt i alla fall.
Parkeringen var bara isig längs kanterna nu och det såg lovande ut när Lapskflocken gick ut över driving rangen på den stängda stora banan! Mycket snart kunde man dock konstatera att här hade ingenting hunnit tina av det som varit blött och återfruset under natten. Att gå på blankis och knagglig frusen sorbet var inte enkelt och både Aili och Modji, som brukar rusa ut i glädjefnatt i början av promenaden, hejdade sig abrupt när de upptäckte det usla fotfästet. Promenaden gick i motlut lite hipp som happ i sökandet efter de barmarksfläckar som låg som spridda små öar i allt det vita. De stora snö- och isfria partierna fanns i branta södersluttningar mot skogskanten.
Allt högre upp mot skogen och planare mark kom Lapskflocken och här vek Husse av för att vila benen och vänta in resten av flocken i en södervänd slänt, lämplig för en fikapaus. Matte och hundarna traskade vidare och hamnade där solen inte nått ner och ingenting tinat bort av snön. Den hade bara sjunkit ihop och frusit till. Modji valde att söka upp fjolårsgräs som tittade upp genom snön här och där. Kanske skulle hon hitta något sorkhål! Hon vet var hon skall leta. Kanterna ner till en bäckravin var spännande även de och Modji tassade försiktigt högt uppe på den branta kanten. Hon var väl medveten om halkrisken överallt. Aili låg lite före i riktning mot Husses rastplats och fikaplatsen, men stannade väluppfostrat och väntade in Matte och Modji med jämna mellanrum. Aili vände ofta tillbaka, för att inte missa något som Modji var intresserad av att lukta på. Många hundar hade passerat och många doftfläckar fanns det.
Modji lämnas inte för långt bakom, då Matte upplevt hennes mamma och mormor i samma ålder. Modji är tretton och kan gå in i doftbubblor och bli stående längre än tidigare. Är resten av flocken för långt bort när de äldre hundarna kliver ur sin bubbla och söker kontakt, kan de som åldringar bli lätt förvirrade och bakspåra. Om inte vinden ligger rakt mot nosen och någon står helt nära. Farten ökar när de blir de stressade och en blockering av hörseln träder in. Fullt fokus tillbaka! Matte satte personligt rekord på skidor när Modjis mormor Gázzi vände tillbaka mot parkeringen och bilen, efter att ha dröjt kvar på en doftfläck och gjort en helomvändning i skidspåret. Inte förrän Matte lyckades kasta ena staven framför Gázzi stannade hon. Då var vägen med intensiv trafik farligt nära intill parkeringsplatsen. Modjis mamma Násti hade i samma ålder hittat en figurant högst uppe på en grushög och skulle återvända till Husse, men kom ner utom synhåll bakom grushögen och blev stressad. Ingen vind och ingen vittring av Husse. Násti gick åt ett håll och Husse åt ett annat. Figuranten såg Násti uppifrån och fick stopp på henne, där hon kutade iväg ifrån Husse, i stället för till honom.
Matte har hört andras erfarenheter av detsamma. Äldre hundar som vänder och går hemåt - men inte finns hemma när ägaren kommer hem. Hundar som anmäls som saknade. Hundar kan gå vilse. Inte minst äldre hundar! De går in i sina bubblor och tappar orienteringen. Hör någon ropa kanske, men kan som Matte själv inte avgöra varifrån ljudet kommer. Försämrad hörsel kan spela spratt och hör man bättre på det ena örat än på det andra så uppfattar man alla ljud från samma håll.
En åldrad hund är som en åldrad människa. Skärpan minskar och sinnena fungerar inte som förr. Det är inget större fel på hörseln vad det verkar, men den fungerar annorlunda i jämförelse med tidigare i livet. Sämre uppmärksamhet. Modji hör mycket väl när Matte tappar en brödsmula vid bordet! Hon ser den också! Att avgöra varifrån ett ljud utomhus kommer kan vara svårare. Inte bara för Matte. Matte ser förändringarna hos Modji. Hon liknar sin mor och sin mormor i samma ålder. Det är rörande och det är sorgligt. En påminnelse om hur kort ett hundliv ändå är.
Snart hade Matte och hundarna kommit till den punkt där de får sticka iväg i förväg till Husse, som syns som en liten prick bland björkarna i söderslänten. Här är det fri sikt åt alla håll och när de i kör skallmarkerat Husse och fått godis vänder de tillbaka till Matte i lika hög fart och skallmarkerar och får lite godis. Ännu en gång kutar de till Husse och skäller och får godis , men nu är Matte så nära så de väljer att bli kvar och vänta in henne. En gång är tydligen en vana och nu förväntade de sig varsitt hundkex packat ihop med smörgåsarna. Lite extra doftkryddade kex. Precis som förra helgen, när hela flocken var ute och traskade på golfbanan med fika i Husses ryggsäck.
Vid återkomsten till klubbhuset och parkeringen upptäckte Modji att någon befann sig vid restaurangens uteservering och vägrade först följa med Matte. Hoppet om en godbit väcktes! Modji fäste Husses och Mattes uppmärksamhet på att restaurangen verkade vara på väg att öppnas! Här skämdes hundarna bort två somrar i rad av kocken och nu var kocken tillbaka! Modjis minne är det definitivt inget fel på!
Två bilder från besök på golfrestaurangen. Väntan på kocken!
Klicka för större bild.
