Fredagens ymniga snöande slutade mitt på dagen med femton centimeter blöt snö. Vinden avtog och solen tittade fram. Matte tänkte att solen skulle smälta bort snötäcket och bespara Matte en hel del skottande. Men så blev det ju inte riktigt... Infarten hamnade snart i skugga och temperaturen kom aldrig över nollan. På sena eftermiddagen frös det åter på. Tungt var det men J. erbjöd frivilligt snöskottningshjälp. Tackar!
Hela hundflocken njöt av snön och solen under eftermiddagen. Gázzi låg och kisade mot solen mitt på den snötäckta gräsmattan. Násti har fått låtsasvalpar och tog hand om den enda (av Matte) kvarlämnade valpen i korgen på glasverandan. Modji levde rövare med sin halva bror Mánnu och hans hundfamilj. Framför allt skällde Modji ... Hon har vant sig vid att mamma Násti släpper attraktiva byten när hon skäller. Vilket hennes bror INTE gjorde. Gamla märgben åkte över staketet det ena efter det andra. Till slut fanns inget kvar att skälla på för Modji. Matte fotade och fotade hela tiden. Fina vinterbilder med snö, sol och lekande hundar. Nu önskas bara tiden att ta hand om bildmaterialet.
LÖRDAG morgon ställdes kosan mot Skarpnäck, söder om Stockholm. Det var dags för den andra förträffen inför den räddningshundkurs som Modji skall gå med Husse. Ner till samhället rådde ishalka på den krokiga och backiga skogsvägen och snötäcket var avsevärt tunnare ju närmare Stockholm man kom. Plats för denna förträff var en Ballastanläggning och en mindre inhägnad tomt med mängder av uppstaplad "byggbråte". De församlade delades upp i två grupper, där Modji och Husse nu kom i samma grupp som sina träningskamrater i "tisdaggruppen". Springern Sigge med sin husse P. och Working Kelpien (Australian Stockdog) Treo med sin matte. Matte hängde på denna grupp under dagen och tog ännu fler bilder.
Gruppen skulle börja dagen med att testa hundarnas figurantintresse. Platsen var en nersänkt yta inramad av gigantiska grushögar. Detta kom att spela hundarna spratt då vinden slog åt och från alla håll, eller dog fullständigt. Inte alls lätt. Men Modji och Husse har varit med förr och Modji fick fatt på vittringen och kunde tolka informationen. Husse kunde läsa hunden och resultatet blev en bra vindstig med en bra skallmarkering av figuranten. Trots att figuranten försökte direktbelöna Modji som en hittaövning. Vindstigen såg ut som på den bildserie som gjordes när Modji var 13 veckor. Men då var platsen betydligt enklare med en mycket stor och helt öppen yta, där figuranten var gömd mera mitt på.
Sigge och Treo hade inte samma tur med vinden och fick tidvis ingen som helst vind. Sigge löste ändå uppgiften mycket bra tillsammans med sin husse, vilket Matte lyckades få på bild. Snyggt jobbat P.! För Treos matte blev det knivigt värre. Åt vilket håll hon än gick fick hon vinden i ryggen! Rätt som det var slog vittringen rakt upp mot en av grushögarna! Tokigt blev det. Till slut fick Treo vittringen korrekt från figuranten och drog dit.
Vindförhållandena blev för svåra för nybörjarhundar, men tack vare att Modji och hennes träningskompisar tränat sök tidigare, kunde de lokalisera figuranten. Uppgiften var att hundarna skulle visa om de var intresserade av att följa upp vittringen från en människa. När de inte fick någon vittring så var det tämligen omöjligt för hunden att kunna visa upp något figurantintresse.
En lunchpaus togs i det fria och våta, med töande leriga vägar och regnstänk från ovan. De flesta hundägarna började se ganska så smutsiga ut, liksom deras hundar. Gilla läget! Det tycktes alla göra och efter lunchen skiftade grupperna områden. Nu skulle Modji och Husse testas på en "miljöbana". Ett ord som Husse introducerat bland finska räddningshundförare! Hela gruppen placerades inne i en råkall byggnad för att sitta i karantän under väntan. Fällar medfördes för hundarna att ligga på. Husse gjorde som han brukar och slog läger längst in i ett hörn. Ett skyddat läge där det är lätt att koppla av. Inget spring runt om. Han hade liggunderlag och MP3-spelare med sig och Modji kröp upp i Husses knä och somnade. Rutin!
Ett och ett kallades ekipagen fram och fick instruktioner. Hjälm var obligatoriskt, då området inte på något vis är säkrat för att gå och klättra i. Den personliga säkerheten måste sättas främst och är vars och ens eget ansvar. Hälpinstruktör A. hade redan gått denna miljöbana sedan morgonen med hälften av alla ekipagen. Från att ha varit isbelagd och halkig var den nu mest slaskhalkig. Hittills hade ingen ramlat omkull eller skadat sig på annat vis. Skönt! Matte fotade de flesta ekipagen och imponerades av hundarnas vilja att ta sig fram i all denna bråte! Vilket driv och vilken tillit till sina förare! Sheltien trippade lugnt och sansat med sin matte upp och ner på stenblock och över halkiga flexikabelrör i mängd. Staffen forcerade alla ojämnheter som ett pansarfordon, Mallen drog iväg med sin husse i stora och säkra kliv. Alla hamnade på bild. Så var det då Modji... Hon visslade förbi så att Matte fick mest Husses blå byxben på bild. Inte så informativa bilder direkt. Eller så blev de synnerligen oskarpa. För att få några bilder på Modji gående denna miljöbana, måste Matte vädja till Husse om att stanna upp en sekund ibland. De bilderna blev ju inte direkt kul de heller, då de såg arrangerade och uppställda ut. Modji och Husse var helt enkelt för snabba för att fastna på bild. Husse ilade fram som den unga grabb han inte är längre!
När alla ekipage gått miljöbanan, lämnades området för en gemensam genomgång med de båda grupperna. Nu var det Mánnus tur!
Mánnu är inte längre lika älgkalvlik som vid besöket i juli! Han är nu en stor pojke på 52 cm med viss bredd över bringan och bröstkorgen. Han har kraftiga tassar och en mycket lång svans som är rak och fin. Han har börjat kunna koordinera sina rörelser bra och vid nästan 8 månaders ålder var han fullt mogen att testa denna miljöbana! Vilken kille! Han klev på överallt och ville gärna gå där det var lite extra utmanande! Instabila underlag, mycket hala underlag, små ytor, smala kanter, slingriga och halkiga plaströr - överallt tog han sig fram utan minsta tvekan. En vinglig och rankig landgång i plåt tog han sig över med försiktighet första gången, för att sedan gå över ett flertal gånger på stadiga ben. En gungbräda på en agilitybana bör man också känna av, innan den vickar över! Att bara rusa över svårigheter är inte önskvärt, då det kan innebära olycksrisker. Både Gázzi, Násti och Ailu har totalt saknat självbevarelsedrift i svåra och farliga miljöer. Inte alltid så bra. Vare sig för hundens eller förarens hälsa... Modji har varit utrustad med en viss självbevarelsedrift vilket har varit behagligt. Tyvärr håller den nu på att försvinna och hon förefaller angripa en miljöbana lika våghalsigt som resten av familjen! Men en orädd och miljötålig hund är väldigt rolig att jobba med! Mánnu angrep miljöbanan precis som halvsyrran Modji! Härligt! Matte älskade vad hon såg! När Husse dök upp fick Mánnu med sin matte gå en vända till, så att även Husse fick se. Han var mer än nöjd med vad han såg! Husse och Matte är stormförtjusta i Mánnu, som hittills går helt i sin familjs fotspår vad gäller mentalitet och arbetsvilja. Förhoppningsvis kan han tillföra något gott till rasen framöver! Små Mánnuvalpar med en arbetsduglig mamma står på önskelistan, när han visat vad han går för om några år! Husse och Matte kunde inte vara mer nöjda med "lillkillen"! Mjuk och go i sättet mot alla människor, vänlig mot andra hundar, nyfiken och robust i "arbetssituationer".
En av deltagarna i dagens grupp (nybörjare inom räddning) arbetar med hundar inom försvaret. Hon stannade kvar på lite träning och "figgade" åt Gázzi, Násti och Modji, samt umgicks en del med Mánnu. Hon tyckte mycket om vad hon såg! Roligt att höra! Skryt, skryt... ;-)
Alla de tre Lapska fick varsitt frisök över hela området med "byggskrot". Násti var den enda som inte fick Husse och Matte att få skrämselhicka på söket.... Modji hade en figge i en metallbalja och gick på en halkig, lutande boardskiva intill, för att lokalisera vittringen. Då for hon iväg med huvudet före som på en kana rakt ner mot baljan! Matte såg framför sig en liten Lapsk med bruten nacke.... Men Modji vek sig undan och kravlade iväg och klättrade i stället upp på ett gäng plyfaskivor ställda på högkant! En dryg meter upp balanserade hon på en några centimeter bred kant och skallmarkerade! Mormor Gázzi fick vittring vid en dörr och ville upp för att vitra längs ovankanten av dörren. Hon hittade en trave skivor att klättra på och hoppade upp på dem. Högen med skivor bestod av ett berg av cellplast- (frigolit) skivor.... Det är inte svårt att tänka sig hur det lät och såg ut när 14,5 kg hund hoppade upp i högen och försvann med ett brak ner mot marken! Gázzi kravlade sig upp igen och gick fram till dörren och skallmarkerade. Den envisa gamla gumman som aldrig slutar jobba! Eller klättra så högt det bara går. Lapsk Vallhund måste ha en viss procent apa i sig!? Till och med i Nederländerna kan man läsa att "Lapska Vallhundar är mycket bra på att klättra".
Tillbaka