Torsdag.
Ännu en härlig vinterdag! Men nu med en första aning av vår i luften! Sex plusgrader och full fart på takdropp och fågelkvitter!
Husse åkte iväg tidigt in till stan och Matte tog en promenad med hundarna mitt på dagen, när solen värmde gott. Inte var då så blåsigt som tidigare och Matte njöt i fulla drag! Med Icebugs på fötterna traskade Matte säkert på den isiga vägen upp till sjön. Där var stigen tilltrampat knagglig, men inte så tokig att gå på i tövädret och hundarna hade fullt upp med att nosa på alla markeringar längs skogsstigen, som är rätt liviligt nyttjad av framför allt hundägare. Många skvättstopp behövde Lapskduon! "Vi var också här!"
Matte chansade på att den smala bro, bestående av två långa plank, högt placerade över ett brett krondike nu var gåbar och vinklade upp från sjön och in i skogen. Här var det helt stilla och väldigt tyst. I alla fall för en halvdöv kärring. Det avlägsna bruset från E18 mot Norrtälje hör förmodligen andra, men inte Matte. Hon vet att det hörs, för det kunde Matte höra fram till för några få år sedan. Men nu kändes skogen som en ödemark långt borta. Ibland är tystnad en lyx.
Matte och hundarna vandrade mellan de höga gamla granarna och njöt av stunden. Djup, men nu mjuk och lättare gåbar snö, höga granar, blå himmel och strålande sol.
Över plankorna gick det lätt att ta sig med hjälp av det höga räcket som stöd. Där solen legat på över den lilla grusvägen mellan stugorna, tittade vägbanan fram för första gången på mycket länge. Sista biten hem var isknagglig med mjuka fläckar i solen och väl hemma fick hundarna springfnatt över den snötäckta gräsmattan! Livsglädje!
Matte gick in och bytte sina Icebugs till gummikängor utan spikar för att kunna beträda altanen av trallvirke och satte ut en stol i lähörnan där solen värmde gott. Hundsport special med många mycket läsvärda artiklar fick följa med och Matte slog sig ner.
Det dröjde inte länge dock förrän Ailis uppträdande väckte både Mattes och Modjis nyfikenhet. I snön på gräsmattan på andra sidan bäcken visade både Aili och Modji nu att något som rörde sig mellan dem var intressant och Matte ville se vad det var. Sork eller fågel? Matte ville rädda liv och ropade: "Inte röra"! Båda hundarna backade och inväntade Matte, som tog den längre vägen runt för att inte halka på betongplattorna där takdroppet låg som en ännu inte tinad ishinna. En väldigt liten Entita satt där i en fördjupning i snön och var lite tilltuffsad på skulten. Aili hade väl petat på den lilla stackaren! Matte tog den i händerna och den verkade må bra trots allt. Den verkade ung och hade kanske tappat höjd där över gräsmattan och från det djupa fotavtrycket i snön kunde den inte komm upp och få luft under vingarna.
Matte gick omvägen runt för andra gången och funderade över hur hon skulle få fågeln utanför staketet och upp i en buske för lite höjd. Betongplattorna var ju såphala fram till den bakre grinden. Matte höll fågeln i sin slutna vänsterhand, gick med myrsteg och kände sig för inför nästa steg väldigt noga! Försiktigare gick inte att vara! Trodde Matte.
Båda fötterna for rakt framåt! Matte kastades bakåt med huvudet mot den stora vattentunnan i trä under stupröret! Missade tunnan med en hårsmån och kraschlandade platt på rygg med en rejäl snärt på huvudet, som med fart smällde i betongplattorna! Ingen mössa och mycket tunt med hår på huvudet och inget som skyddade på minsta vis. Bakhuvudet tog merparten av smällen av Mattes kropp ner i betongen. Det gjorde ont! Matte blev arg! Matte blev också rädd. Så det var så här det skulle sluta.
Fallolyckor i hemmet tar fler liv än trafikolyckorna per år. Främst äldre drabbas. Fyller man sjuttio under året tillhör man kategorin äldre. Så tänkte Matte där hon blev liggande. Efter att ha vrålat "jääääävla skiiiiiiit"! Rakt ut. Aili syntes inte till. Modji kom fram och undrade hur det stod till. Den lilla fågeln skrek helt vettskrämd inne i Mattes slutna hand. Men med artrosfingrar som inte går att böja så bra klarade den sig från att klämmas ihjäl. Matte öppnade handen och fågeln kom fri och for iväg över snön. Förmodligen fick den luft i slänten mot bäcken.
Matte låg där och väntade på att dö i en omfattande hjärnblödning. Faktiskt. Men så blev det inte märkligt nog. Inget var heller brutet. Modji drog sig tillbaka och verkade anse att Matte nog klarade sig själv. Hon hade inget val då Husse inte var hemma.
Matte tog det sedan lugnt och kände sig rätt avslagen resten av dagen och kvällen och var lite glatt överraskad att hon vaknade som vanligt på fredagmorgonen. Förr eller senare händer det ju något som gör att man inte gör det. Man blir inte direkt hållbarare med åren, även om Matte kämpar med att fixa nyttig mat till sig och Husse och att behålla lite muskler och någorlunda kondition. Det gick tydligen bra även den här gången.
Tösaltet tog slut i butikerna i trakten för länge sedan.
