Familjen for ut till torpet i Vettershaga på lördagförmiddagen. Två helger i rad har tillbringats borta med två övernattningar på vardera stället. Inte mycket har blivit gjort hemma alltså. Båda helgerna har gått i hundarnas tecken med test på olika vis. Nu var det hög tid att låta hundarna få leva lite friare på den inhägnade skogstomten, samt att titta till stugan.
Solen sken över den gamla stugan, som minner om gamla tider, där den ligger mellan en liknande gammal stuga och en modern villa som ersätter den tredje lilla stugan i skogsbacken i Lillbyn. I utkanten av byn. Tomten gränsar mot skogen på två sidor och här hade grisarna (vildsvinen) varit och bökat ända inpå staketet! De båda granntomterna var välbesökta, men här hade grisarna inte åstadkommit så mycket skada, då det är rena naturtomter, utan odlingar. Den egna tomten har en gång varit en blomsterälskares paradis och här finns rester av gamla rabatter, numera förvildade. Gradvis försöker Matte rensa rent runt gamla plantor och blommande buskar. Många träd är fällda och sly borttaget, så nu når solen och luften fram till huset. Vid stugknuten håller en Clematis på att slå ut så fint! Den hittade Matte intrasslad bland stenar under huset och räddade upp på väggen. Där den omedelbart började växa sig stor och tackade med ett överflöd av blommor redan den första sommaren för några år sedan! Vid södergaveln är en Syrénhäck restaurerad och i tillväxt och där växer Lysemachia (Praktlysing) som snart står gul mot den röda väggen. Överallt lyste vitsippor kring stugan och här och där blommade blåsippor längs stigen från grinden. Lupinerna kommer starkt överallt och kommer att bädda in stugan i färgprakt så småninom.
Inga falllna träd och inga döda möss kunde hittas. Skönt! Ytterdörren och köksdörren ställdes upp för insläppande av vårvindarna och spetsgardinerna fladdrade i vinddraget.
Grannen hade haft en grävare hemma för mer yta att ställa pryttlar på och samtidigt hade en stor stubbe tagits bort där infarten till torpet börjar. Servitut finns på en bit väg mellan de omgivande tomterna. Nu var här bara sand och vägkanten kändes lös och instabil. Något måste göras. Matte började bära sten och förstärkte kanten mot infarten. Fram och tillbaka gick Matte och kånkade sten. Aili uppehöll sig en bit upp efter fårnätet, mellan den egna tomten och granntomten. Matte var på utsidan. Aili grävde vid nätet och blev allt intensivare. Matte ropade åt Aili att låta bli. Aili slutade, men var snart igång igen. Matte trodde att Aili försökte ta sig ut till Matte. Aili började försöka trycka sig ut genom nätet och gläfste. Matte tänkte att Aili ville komma åt nerfallen fågelmat. Grannen for iväg och stannade upp och berättade att Ailis boll hamnat utanför nätet och inne på granntomten. ??? Aili bryr sig inte om fotbollen som ligger på verandan.
Matte bar sten och formade vägkanten så att den skulle både bära och smälta in i naturen och Aili försökte envist tränga sig ut genom staketet. Matte gick åtskilliga gånger bort för att försöka upptäcka varför Aili bara MÅSTE ut just där. Inte lite längre åt sidan. Kunde en orm ligga och gotta sig i solen vid stubben en bit bort? Vinden låg rakt in mot fårnätet. Nu bara MÅSTE Matte ta reda på vad som triggade Aili när varken Násti eller Modji brydde sig.
Matte gick dubbelvikt och studerade blåbärsris, nerfallna kvistar, kottar och mossa med hökblick och hittade ingenting. Försökte jobba på med sitt vägarbete, men måste återvända till Aili som inte hade minsta tanke på att låta fårnätet stoppa henne. Hon skulle ut! Ett tidigare icke skådat beteende hos någon av hundarna. Matte förstod inte! Vad ville Aili berätta? Vad hägrade på andra sidan som inte fanns på Ailis sida av staketet? Hur många gånger Matte avbröt sitt arbete för att försöka hitta något okänt inne på grannens tomt är obekant, men många gånger blev det. Innan Matte lyckades hitta ett fällt råbockhorn nersjunket i mossa, barr och gamla löv.
Matte tog hand om det fina hornet och placerade det i stugan, jämte det horn som Modji hittade på tomten den första sommaren. Det tog en stund innan en mycket besviken Aili insåg att hon inte skulle få gnaga sönder detta vackra horn. Hon satt kvar vid staketet en stund och gick sedan därifrån. Det som lockat till grävande och utkrypande genom maskorna i fårnätet var inte där längre. Äntligen hade Matte förstått vad det var Aili försökte berätta. Hon visste att där fanns något attraktivt och att ett fällt råbockhorn kan lukta så mycket att en hund hittar det på långt håll är imponerande. Nosarbete när motivationen är stor. Aili har stor uthållighet i arbete och mycket motor. Men vad var detta mot att hitta barkborrar i ett träd 200 meter bort...... Någon belöning fick hon inte, då det inte är tillåtet att försöka ta sig ut från tomten oavsett.
Matte kunde nu jobba färdigt med vägkanten och på alla stenar som förstärkte kanten, strödde Matte ett lager av matjord som kunde skrapas ihop kring gamla stubbar som lämnats kvar av grävaren. Lite barr och lite mossa och rätt som det var slingrade en kopparödla förskräckt ut mellan Mattes fingrar. Den fick hjälp tillbaka till sin stubbe. När familjen for hem igen, såg vägkanten nästan ut som den omgivande naturen i stället för ett sandigt sår. I jorden finns mängder med frön och snart växer här blåbärsris igen. Tipset hade varit att ta hem ett lass grus och lite matjord. Med den metoden hade den lilla infarten aldrig mer ser ut som den omgivande naturen. Familjens torp blir mer och mer som ett litet muséum, som visar hur här såg ut för sjuttio år sedan.