Söndagen bjöd på mycket kraftig blåst med minst stormbyar med jämna mellanrum. Skogen runt de små stugorna i området böjde sig mot marken i vinden. Pinnar och kvistar flög i luften! Många fullvuxna och avverkningsmogna granar blev enorma vindfång och just som Matte gått runt stugan för att se hur det såg ut på baksidan uppåt berget, hördes ett brak! Matte höjde blicken och såg en gran gå omkull tätt intill grannstugan på berget! Riktigt otäckt! En oro fanns för stora granar tätt inpå den egna stugan och skulle verkligen inte den gamla eken, bara någon meter utanför lilsltugans glasveranda inte kunna knäckas.... Ekar är hårda och blir gamla - men hur kärnan ser ut vet man ju aldrig. Skulle växthuset stå pall för dessa skrämmande stormbyar? Ett kort elavbrott blev det.
Någon hundpromenad blev det inte under dagen, då riskerna för fallande träd över vägen var för stor. På kvällen hade vinden avtagit tillräckligt för att Matte med flera skulle våga sig ut och promenera. Kommen till den första korsningen och knappt fram till brevlådan, möttes Matte och hundarna av en stor ek som knäckts och uppenbarligen hade legat över vägen. Den var nu uppkapad och bredvid dessa stora kubbar såg hundarna små ut. Ekens stam såg väldigt mörk och splittrad ut, som om den träffats av en blixt tidigare? Överallt låg det kvistar över vägen. Det blev dock en bra och rätt lång promenad i god fart, efter en dag i relativ stillhet.
Måndag.
På tomten hade en mindre pil sett ut att kunna gå omkull. Kronan har vuxit sig stor och för stor i förhållande till stam och rotsystem. Matte har beskurit den varje år, men den har bara blivit högre och högre och nu är den för hög. Matte var tvungen att göra något och tog fram grensågen och grenkapen och påbörjade en grov beskärning i flera steg. Dima blev överlycklig över alla jättepinnar och försökte dra iväg med en flera meter lång grov gren! Vilken Matte hindrade honom från att släpa iväg genom trädgården. I stället tog han med sig en liten kvist till Husse, som vilade sitt onda knä i en vilstol. Han kunde sedan sittande på en stol kapa upp alla grenar som Matte fått ner. Mer återstår! Matte skulle ju vila sin onda axel och måste tvinga sig själv att avbryta kapandet, när de högsta topparna var kvar. Matte vill gärna rädda detta lilla fina träd.
Dima erbjöds ett flertal lämpliga hundpinnar, men när han inte fick ta med sig den stora och förgrenade jättegrenen, som han själv valde, kunde det lika gärna vara för hans del!