På fredagen tog Matte med hundarna på en promenad längs stranden på sjön Hoven. Isen hade lagt sig som ett ganska tjockt genomskinligt lock över vattnet. Det var sex minusgrader på morgonen. Modji var brydd då sådan is brukar gå att krossa. Hon försökte skrapa intensivt och aktade sig noga för att gå ut på isen. Som var såphal! Násti är gammal och luttrad och höll sig på klipporna utan att känna på isen. Båda hundarna kunde vara lösa, då sikten var god in mot stigen och skogsremsan mellan hus och strand. Matte var laddad med godis och hundarna beönades så snart de stannade upp och kollade avståndet till Matte, eller sökte upp Matte. Násti var den som höll sig i närheten hela tiden, utan att behöva påminnas om högsta tillåtna avstånd till Matte. Násti är pigg och glad igen och Matte inser att den misstänkta deppigheten när först Gázzi försvann och sedan Husse och Modji, i själva verket nog var en begynnande juverinflammation. Násti var helt klart hängig och Matte förmänskligade Násti och ställde diagnosen deppig. Det är inte lätt att vara djurägare. Men nu har hon fått rätt antibiotika och busade runt med dottern sin längs stranden.
De tre hunduppfödarna på vägen hade "möte" hemma hos Cocker/fågelmatte och snackade avel, uppfödning, rallyträning och rallytävling. Dessa tre mattar tänker i liknande banor och diskussionerna blir mycket intressanta när man inte fastnar inom en specifik ras. Samt inkluderar annat än utställningar! En i gänget utbildar sig till rallyinstruktör och alla har tagit sin första rallytitel. Starten skedde ungefär samtidigt och Modji har behövt mer tid för att bli vuxen än Kooikrar och Cockrar. Stor skillnad! Modji har varit mycket mer lättstörd än de andra hundarna.
Mera lek blev det hemma på gräsmattan och hundarna njöt av att slippa vatten som plaskade runt benen. Allt är fruset och funkar att springa på. Äntligen! Matte fixade lite i trädgården men behövde inte överanstränga sig direkt. Alla löv är ihopfrusna med det våta gräset och krattning är en omöjlighet. I stället hämtade Matte lite granris i skogen och täckte rosorna. Hundarna njöt i den lågt stående solen.
Innan skymningen föll körde Matte ett pass rallyträning med Modji. Med en bana lagd endast med skyltar från fortsättningsklassen. Första försöket gick så där.... Arbetstemperaturen var för hög och Modji puttade på handen för att få godisbelöning. Hon slarvade och fick inte alls till sitt-stå-gå runt hunden. Modji vände med halvvägs runt. Matte körde en runda till. Utan godis i handen och med lågmälda röstbelöningar. Där satt den! Allt blev rätt och Modji stod fint som på utställning när Matte gick runt henne! Stabilitet. I och med det så fick Modji sticka iväg och ta sin externa kampbelöning och mycket kamp blev det! Man skall sluta när det går som bäst! Enligt: det sista du gör denna träning blir det första du gör nästa träning. Man tar med sig ett misslyckande eller ett mycket bra resultat till nästa träningstillfälle.
På nyheterna:
En lösspringande hund (Amstaff), som rastades utom synhåll för ägaren, skadades av varg här i reviret i onsdags. Den kom tillbaka med ett bett över ryggen. Vargbett enligt Länsstyrelsen. Hunden kommer att klara sig.
Hade vargen velat så hade den lätt kunnat döda hunden. Nu varnade den bara. Det kan inte vara okänt längre att denna risk finns sedan några år. I närheten skadades en jakthund på samma sätt för några år sedan. Vid lösrastning i skogen, med ett bett över ryggen. Året efter dödades samma hund på samma ställe. Även då när den rastades lös i skogen. utom synhåll för ägaren. Varför utsätter man sina hundar för denna påtagliga risk? Man kan inte bara skylla på vargen, när det sedan går illa för jycken. Reviret är litet. Här finns en eller två vargar vad man vet. Många åker iväg och går i andra skogar med sina hundar. För säkerhets skull. Hundraprocentig lydnad är få förunnad, när skogen är viltrik.