Måndag.
Förmiddagen var kylig och mulen, men hade vädergudarna rätt så skulle solen titta fram vid lunchdags. Så skedde och trots en rätt kraftig och kylig vind begav sig Lapskflocken iväg till golfbanan. Förhoppningsvis skulle det halvmetertjocka snötäcket nu ha sjunkit ihop till mer gåbar tjocklek, men ändå vara tillräckligt tjockt för att bjuda lite motstånd och tvinga till benlyft.
Från parkeringen såg det lovande ut och hundarna blev överlyckliga när de förstod vad som väntade! De skulle få springa lösa och de skulle få leka lekar! Som att stanna på kommando och komma på olika inkallningar! De skulle få nosa runt efter harpluttar, leka med varandra och bara springa för springandets skull! Livsglädje!
Matte kunde nu gå med kryckorna lite mer "avancerat" och inte flytta båda samtidigt, för att sedan komma efter med fötterna. Matte gick med rätt stora kliv ut i snön och flyttade kryckorna samtidigt med fötterna, en i taget. Ett mer normalt gående med armarna i rörelse växelvis med benen. Snödjupet var ojämnt på grund av drivbildning och höll sig mellan tio och tjugo centimeters djup. Ett behagligt före och snön frasade runt fötterna. Matte gick längs med skidspåret av gammal vana och fick ändå en illusion av att vara "ute i skidspåret igen!" Man ser spåret försvinna i fjärran och bara åker och åker! Nu gick Matte! Gick och gick och kom allt längre bort från parkeringen och klubbstugan. Husse gick ett stycke längre bort i jämnhöjd med Matte och på så vis hölls kollen på hundarna, om någon skidåkare/hundägare skulle dyka upp.
Modji och Aili rörde sig mellan Husse och Matte och höll koll på flocken! Duktiga vallhundar! Men då och då åkte näsorna upp mot skogsranden för information och då var det Matte som var närmast att hålla koll på hundarna. Det var här Matte för första gången träffade på pinfärska vargspår för en del år sedan. Hela vägen gick Lapskflocken i svagt motlut från parkeringen och vidare mot den bortre änden av golfbanan, gränsande till ett naturreservat. Frihetskänslan var underbar! Solen sken över de vita "vidderna", skidspåret löpte vidare och vinden bet i kinderna! Matte försökte hålla farten med kryckorna, som också måste lyftas ordentligt för att inte utgöra snubbelrisk.
När golfbanan började plana ut och Matte bedömde att flocken befanns sig femhundra meter från parkeringen valde Matte att göra helt om. Men här finns ett parti med oklippt gräs och här brukar det finnas sork. Det vet Modji och Aili! Självklart fick de roa sig på egen hand en stund! Modji smög som en räv och stannade då och då och lyssnade spänt med huvudet på sned och öronen spetsade. Nosen ner mot snön. Så kom sorkhoppet! Upp i luften och rakt ner i snön med frambenen utsträckta för att komma åt sorken. Aili gick mer och nosade neråt. Ingen av dem lyckades slå något byte och väl var väl det, tänkte Matte.
När Lapskflocken närmade sig parkeringen på tillbakavägen, anlände en bil med en skidåkare medförande två hundar som släpptes lösa. De två Lapska hade vissa åsikter om detta, men höll sig på sin kant av driving rangen. Medan de två nyutsläppta drog iväg och tog för sig av friheten där borta på sin kant. Bra träning. Väl tillbaka vid bilen kunde Matte konstatera att hon varit gående i snön i en timme och det kanske inte var lika effektivt som att träna på en crosstrainer på ett gym. Men attans så mycket roligare! Så mycket mer givande helt allmänt. Frisk luft! Sol! Snöiga ytor och ett skidspår. Sett lite från sidan och inte från ovan förvisso. Men ändå.
Klicka för större bild.
