Fredag.
Alla staket runt den främre delen av tomten är nu färdigfixade. Ett jobb som hängt över Matte allt mer akut under flera år. Risken att staketet mot vägen plötsligt en dag skulle ge vika för snötyngder, eller tyngden av en hoppande hund frå ut- eller insidan blev alltmer överhängande. Nu är det gjort enligt: "Wish it - dream it - do it!" En bild av hur det skulle se ut växte sakta fram och nu är det gjort. Konstruktionen av staketet mot vägen är sådan att de liggande brädorna, 95 mm. breda, ligger tätt med endast 40 mm. emellan. Upp till huvudhöjd på Dima. Därefter ligger staketribbor på 45 mm. med ökande avstånd uppåt till en höjd på totalt 135 cm. Att det är breda brädor längs ner, med litet avstånd, är av en anledning. Ingen hund skall kunna stoppa ut eller in skalle eller nos för att hälsa. Diket utanför är djupt och brett, vilket inte hindrat förbipasserande att släppa fram sina hundar lösa eller i flexikoppel ända fram till staketet. Där Dima initialt uppskattat besöken och han har sett alla hundar som potentiella kompisar. Tyvärr inte längre, då han blev anfallen av en Bully för ett år sedan. Framrusande, okontrollerade hundar uppskattas inte längre av Dima.
Flocken satt på altanen och fikade denna dag, som var precis lagom mycket sommar i Mattes och Husses smak. Aili och Dima hade fått frysta märgben att sysselsätta sig med och de låg på gräsmattan i godan ro. Så dök en årstidsgranne upp med sin hund på vägen utanför. En hund som Dima inte sett sedan innan vintern. Denna hund var kopplad i långlina som släpade efter hunden, trots att det var på en trafikerad asfaltväg. Ingen verkade hålla i linan, så i princip var ju hunden lös. Dima stod på gräsmattan och tittade på hunden under tystnad och han skötte sig exemplariskt. Även Aili var tyst och studerade hunden på vägen. Frid och fröjd alltså! Så plötsligt tar hunden på vägen ett språng över diket och kastar sig mot staketet där Dima står! Det gillade han inte alls! Han uttryckte vad han tyckte om att en hund på vägen kastade sig mot honom. Matte kunde inte hålla käften hon heller och undslapp att detta var ju dumt. Det var det verkligen. Nu var det dock ett väsentligt mycket stabilare och mer skyddande staket än förr, mellan tomt och väg. Men varför släpper man fram sin hund till andras staket och hundar? Varför går man på en smal och stundtals väldigt trafikerad väg med sin hund utan att hålla i den? Varför har så många så långa linor släpande efter hundarna numera? Vänder hunden och rusar bakåt efter något djur till exempel, har man ju ingen chans att greppa linan? Matte har sett ett flertal hundägare gå framför sina hundar längs vägkanten och hunden har en lång lina släpande efter sig. Vem är det tänkt skall ta tag i hunden när den kastar sig åt sidan mot ett staket eller efter ett rådjur upp i skogen. En retorisk fråga. Är detta ett sätt att kringgå "koppeltvång" så här års? Man glömmer att en ensam hund med en släpande lina (eller koppel) i en skog lätt blir kvar där, när snöret fastnar under trädrötter eller kläms fast under stenar. Alla hundar som försvinner i skogen hittas inte. De har fastnat i skogen och dör så småningom, på ett eller annat sätt.
Skall man träna sin hund med långlina, vilket inte alls är så dumt, så måste man kunna greppa linan blixtsnabbt om hunden inte hörsammar en inkallning, eller ett stannande. Ett alternativ är ju faktiskt att hålla i linan. Tänker man att man skall kunna stoppa hunden genom att ställa sig på linan, så bör man se till att ha platta skosulor! Den löper annar lätt iväg framför klacken. Låt inte hundar leka med vare sig koppel eller linor släpande runt benen! Matte har sett att det förekommer. Skaderisken är jättestor om ett ben fastnar i en slinga och någon rycker till. Inte heller iklädda halsband eller selar där tassar och ben kan fastna. Skall hundar leka med varndra så skall de var nakna!