Torsdag.
Som vanligt igen. Det är en märklig känsla att återta huset efter valparnas flytt. Mycket hände på två månader under sommaren. Mattes lilla sovrum möblerades om och in flyttade den stora valplådan och därefter flyttade Modji ut och valparna in. Så gick det några veckor och valparna flyttade ut i köket och matrummet/glasrummet och en valphage byggdes med både grustäckande golv och fastskruvat staket i form at kompostgaller. Jätteroligt var det att bygga så kreativt som möjligt åt de allt vildare små! En äventyrslekplats som skulle stimulera både kroppar och knoppar var målet. Den kom att uppskattas mycket av Ailis spring- och klätterglada barn! För egen del fick hon och syskonen vid samma ålder hålla till på en mindre veranda där diverse pryttlar vinterförvarades och en stor veranda där ännu fler och större saker vinterförvarades. En annan typ av valphage, men icke förty en äventyrslekplats av det absolut bråtigaste slaget!
Nu är allt borta. Trädgårdsmöbeln står där som före valparnas ankomst. Ensam kvar där valphagen fanns. Som om de två senaste månaderna aldrig hänt.
Tittar man bara lite mer noga i stugan och runt om, så ser man rätt tydligt att Matte ägnat sig åt annat än sitt hem och sin trädgård denna sommar. Tomrummet efter de fyra härliga och vilda valparna fylls nu med allt som inte blivit gjort under sommaren. Diverse besök hemifrån och fixande av lite av varje som tänder och hörapparater. Triviala vardagssysslor som fått vänta. Fixande i trädgården som beskärning, putsning, flyttning och rensning. Det pinnvävsskydd som först suttit på en balkong på annan ort och sedan flyttade till valphagen för lite lä och lugn i lyahörnan, fick under torsdagen flytta till carporten. Där fäste Matte upp det längs ena sidan mot en häck för avgränsning. Återanvändning som kändes bra ur flera aspekter.
Då och då dyker det upp omplaceringshundar och under ett långt hundliv har Husse och Matte kommit i kontakt med ett flertal hundar som fått byta hem som unga vuxna. Hundarna har upplevts som problem i de hem där de befunnit sig. För att i nya hem upplevas som mycket bra hundar i de sysselsättningar de fått och i de familjer där de hamnat. Från problemhund till räddningshund. Till exempel. I ursprungsfamiljen har hunden upplevts som jobbig, som ett problem och man har kanske tagit sig vatten över huvudet och inte fullt ut förstått vad man införlivat i sin flock. Vilken typ av hund man skaffat. Matte glömmer aldrig de två barn som sörjde sin unga Schäfer som föräldrarna gett dem fulla ansvaret för under långa arbetsdagar och en tioåring och en tolvåring orkade inte längre hålla kvar hunden i kopplet när den skulle rastas efter skolan. Den såldes "för pappa och mamma trodde inte den skulle bli så stor".
Det är dock lättare att förutse en hunds storlek som vuxen än dess mentala kapacitet och krav på meningsfull sysselsättning. Man skaffar hund på utseende och när det gäller Lapsk även för att det är en "sund ras av urhundstyp". Men det är så mycket annat också. Det är inte en liten Schäfer. Det tål att upprepas många gånger tydligen. En hund som är både tuff i arbete och förarmjuk är inte helt lätt att begripa sig på alla gånger. I synnerhet om den är både signalsäker och signalkänslig och föraren är ovan vid den typen av hund. Har man haft en Schäfer kan och vet man allt om att träna hund tycker man. Det kan vara lätt hänt att hamna på kollisionskurs med en styvnackad och självständig Lapsktonåring. Matte vet. Gázzi var en sådan styvnackad och självständig "fjortis" som utmanade sina människor och visade vem hon tyckte skulle bestämma! Men Gázzi fick ramar och regler och ett jobb och blev en mycket bra arbetshund som räddningshund. Men hon behöll sin stora integritet, envishet och motor hela livet. Hon var ingen enkel hund! Hon utmanade Matte, när hon nio månader gammal flyttade in hos Matte och de två Husky/Schäferkorsningarna. Men en väldigt bra hund! För den som gillar hundar som tänker självständigt och även ifrågasätter vissa beslut. Matte litade på att Gázzi visste vad hon gjorde när hon jobbade och Gázzi litade på Matte. Men Husse körde hon med när hon kunde.... Fyndade, men struntade i att markera om han inte var helt nära.
En och samma hund kan alltså upplevas väldigt olika av olika förare/ägare. Beroende på förväntan, kunskap och erfarenhet. Även på personkemi. Fler än en hund har visat helt olika sidor i olika hem och med olika förare. När vi talar om människor talas det ofta om personkemi och relationsproblem. När vi diskuterar hundar blir det laddat när man nämner relationsproblem. En Lapsk som är så signalkänslig och signalsäker läser sin förare på ett sätt som kanske är ovant för just den föraren. Man är inte medveten om vilka signaler man skickar till sin hund. Hur den uppfattar just mig som förare och flockmedlem. Inte blir det bättre när man får se sin bängliga tonåring bete sig helt annorlunda med träningskompisen. Men det är ju det där med relationer. Man testar den som står en närmast. Så när det känns avigt kanske man inte bara skall söka hundproblem. Det kanske är relationen som inte fungerar så bra. Något som skiftar över tid med hundens utveckling från valp till vuxen. Via de så knöliga tonåren. Tillit och förtroende måste till för att det skall fungera mellan hund och förare. Många tar hand om hundar från olika organisationer som förmedlar hundar från andra länder. Dessa hundar är om några i behov av att kunna känna tillit och förtroende.
Hur var vi själva som tonåringar? Eller våra barn. Tänk på det när de fyrbenta slynglarna och fjortisarna känns som mer än en handfull och man undrar var all samarbetsvilja tagit vägen och vart den så trevliga valpen har flyttat!