Fredag.
Efter några års pandemiuppehåll var det nu åter dags för en julmarknad, i det gamla wallonbruket Wira i Roslagskulla. Här finns ännu en smedja i drift och mängder med fina föremål för nytta och nöje smids och säljs här. Wira ligger mitt emellan de båda Lapskreviren i södra Roslagen. Inte långt hemifrån alltså och här stannar man gärna för en bit mat eller en fika i det gamla tingshuset.
Matte och Husse tänke att det var smart att anlända inte alltför långt efter öppningsdags på fredagen. Tänkande att det skulle komma allt fler besökare under dagen och sedan under helgen. Det visade sig att det var förfärligt många som tänkte exakt likadant så klart. Det var kö till parkeringen och bilen framför stoppades med att det nu var fullt. Snopet. Innan någon lyckades trassla sig ur kön kom ett kontrabesked. Två bilar till kunde slussas in - övriga måste vänta till dess någon lämnade parkeringen. Knökfullt! Tur skall man ha ibland och några duktiga killar lyckades stuva in även Lapskflockens bil på en obefintlig plats.
På vägen ner mot den gamla bebyggelsen kring smedjan möttes man av bybor i ålderdomliga eller juliga käder och bjöds på pepparkakor. Aili brydde sig inte det minsta om något annat än lukterna från alla andra besökande hundar i snön längs vägen. En levande smedjemiljö med privata bostäder i de gamla husen.Pelle Magnestam är den konstnär som gjorde alla masker till "Masked Singer" och han bor mitt i byn och har bidragit till utsmyckningen. I den egna trädgården finns en fantastisk trädkoja! Längs vägen ligger en hög med korta pinnar och skylten 'hundbibliotek'.
Hundar fanns det överallt! Viss trängsel var det och en del hundmöten från höger och vänster samtidigt blev det. En kille med en nyfiken och väldigt stor New Foundlandshund valde att gränsla sin hund vid trånga passager! Nej, han red inte på hunden! Han var lång och försedd med långa ben och gick aningen vaggande med hunden mellan benen. Det såg jobbigt ut men han fixade det och hade stenkoll på sin jättehund. Vilket inte mannen med en Dvärgpudel hade. Den for hit och dit i långt koppel och upphöjde även sin röst då och då.
Aili stötte ihop med en träningskopmpis som var där med sina människor för att miljöträna. Valpar födda under pandemin fick aldrig de chanser man vill ge sin hund redan som mycket ung av erfarenhet i olika miljöer. Vilket man får ta igen nu när de är ett par år gamla. En julmarknad ute på landet med mängder av hundar och ett vimmel av människor var en bra träningsplats. Att stå vid sidan av och titta på livet runt om med två- och fybenta är mycket bra träning! Aili var som vanligt en publikmagnet där hon stod. Hon hälsar gärna på alla dessutom. Många var nyfikna på den söta, bruna valpen som var så lugn. Att Aili är nio år gammal förvånade. På samma sätt som de flesta vuxna Lapska Vallhundar blir hon betraktad som en valp, eller mycket ung hund. Så även Ailis mamma Modi efter fyllda tretton år.
Efter mycket stående var det skönt att slå sig ner på skinn som låg utbredda på halmbalar kring en eld. Aili hade stått stilla länge på den kalla och våta, leriga marken och skuttade mer än gärna upp och slog sig till ro! Husse köpte våfflor i stugan intill.
Klicka för större bild.
Vid ankomsten passerade Husse och Matte ett välfyllt brödstånd och tänkte handla på vägen tillbaka till bilen. Det var snudd på slutsålt! En enda lussekatt, men stor nog att kunna delas till eftermiddagsfikat vid hemkomsten.
Vägen hem gick via Mattes yngste son, där några saker skulle avlämnas. Aili såg inte alls besviken ut över att lämnas kvar i bilen en liten stund. Hon hade rullat ihop sig och gått i viloläge. Ännu mer viloläge blev det framför en brasa hemma i det egna reviret. Det tröttar att vara uppmärksam och ha koll på allt i sin omgivning! Mental trötthet. Effektivare än att tro att man kan gå sin Lapska Vallhund trött.