Torsdag.
Hela tillvaron skakar och det är inte så lätt att stå stadigt på fötterna och behålla lugnet och tro på ett långt liv, när nya siffror presenteras varenda morgon. Siffror som anger hur många som avlidit det senaste dygnet i Covid-19 i Stockholmregionen. Coronaviruset sprider sig med lavinartad hastighet på alla äldreboenden och nu är en tredjedel av dem alla i Stockholm drabbade. På nyheterna berättar döttrar om anhörigas fasansfulla kvävningsdöd ensamma i ett rum utan andningshjälp. Utan sällskap över huvud taget. Som skrämseltaktik för att övertyga alla över sjuttio om att de MÅSTE hålla sig undan från butiker och liknande.
Bilderna man får på näthinnan av döende jämnåriga är svåra att tänka bort. Så intervjuas ambulanspersonal som bedyrar att det är många i deras egen ålder som de får frakta in till sjukhus med andnöd och en oviss utgång. "Det är inte alls bara de äldre som drabbas mycket svårt och avlider! Det är många som är i vår egen ålder!" Alltså i Mattes söners ålder och de både jobbar och bor inne i Stockholm. Matte måste mycket aktivt försöka tänka bort riskerna och samtidigt vara oerhört medveten om att någon i familjen i slutändan drabbas svårt. Det är oerhört skönt att veta att andra tar hand om Modji och Aili om de blir utan människor.
Mycket kan man vara tacksam för nu. Matte är oerhört tacksam för att flera i omgivningen turas om med att förse Lapskflocken med förnödenheter! Matte förundras över att ingen i den lokala FB-gruppen erbjuder sig att handla åt någon äldre granne, samtidigt som egna inköp körs i den lokala närbutiken.
Matte är oerhört tacksam för att inte ha en parad tik med en valpkull i antågande i stugan, som för ett år sedan! När man inte vet om man själv eller någon närstående kommer att insjukna i en svår och livshotande sjukdom! Vilken fasa, att tiken börjar valpa och man ligger där i hög feber eller på intensivvården. Eller inte överlever. Eller insjuknar när valparna är födda eller insjuknar över huvud taget med en dräktig tik hemma. Eller en valpkull. Hur klarar man att ge tik och valpar vad de behöver då, tänker Matte. Panik. Som ser situationen i Stockholmsområdet och där kommer inte smittan stanna så klart. Den brer ut sig över landet precis som över världen och ingen kommun lär undkomma stigande sjukdomstal och dödstal i slutändan. Smittan finns överallt. Det känns tufft nog med två vuxna och icke dräktiga hundar och oron för framtiden. Nu utbildas ny personal för att ta hand om döende. Inte för att ta hand om sjuka. För att lindra i livets slutskede och dämpa ångesten när man kvävs. Palliativ vård kan ges utanför sjukhus och man dammsuger varenda kommun efter tomma lokaler. Sådana som träningsgruppen använt för träning hela vintern. Allt från de lokala nyheterna på Rapport i går. Skall man behöva dö en plågsam död i ett hörn på ett träningsställe? Tänker Matte. Ovärdigare än någon enda hund i familjen.
Samtidigt drog snöstormen in över byn och en jättegran föll över elledningen - som oväntat höll. Ett strömavbrott väntades hela kvällen och kommer när granen så småningom börjar kapas upp om inte förr. Det blev lite mycket denna kväll, med väldigt dystra besked på Rapport och en storm som vek träden runt huset samtidigt.
Som snart sjuttiotvååring tänker man kanske lite annorlunda än generationerna som är yngre. Man har liksom inte lika mycket kvar av livet och det man ändå har vill man hinna ha lite glädje av! Hotet mot åldersgruppen kändes snudd på förlamande när dagens nyheter presenterades. Ibland är det lite svårare att tänka positivt och se framåt och där hamnade Matte tyvärr.
Torsdagen började emellertid mycket fint! Icke att förglömma! Solen sken och det blåste inte mer än svagt. I vetskap om vad som stundade vädermässigt vid fyratiden, utnyttjade Lapskflocken dagen väl. Matte tog med hundarna på "Mossvägenrundan" och höll idealtiden med fullt ös uppför backen! Modji och Aili skötte sig fint vid flera hundmöten och Matte höll farten och kommenderade "framåt" ! Ett väsande tydligt kommando fick hundarna att pinna på och fokusera på given order. En livgivande och allt igenom positiv promenad med hundarna i solen mådde Matte gott av. Vid hemkomsten möttes en överraskad Matte av en skylt på grinden: "Jag har försvunnit på tomten". Hundarna fick alltså ett spontant sökuppdrag och Aili ställde sig och skällde rakt ut över tomten! En radikal lösning där hon visade att Husse fanns hemma! Klart! Den ambitiösa Aili kom förvisso till en mycket snabb, men förfärligt oprecis markering i vinden, som var i tilltagande. Modji såg lite undrande ut över denna plötsligt påkomna arbetsuppgift och ville få uppgiften mer preciserad. "Gå till Husse!" fick båda hundarna att fatta galoppen och gå i tjänst. De sökte sig mot lillstugan där Matte öppnade dörren till punschverandan. De sökte noga igenom varenda skrymsle och när Aili ville söka av utsidan valde Modji att stanna vid dörren och hon vittrade högt. Matte misstänkte att Husse fanns inne i lillstugan och när han råkade komma åt något och gav ett ljud ifrån sig, bad Modji om att få komma in. Matte öppnade ytterdörren och ut mer eller mindre föll Husse, som just lutat sig mot dörren. Glada hundar fick godis från Matte, som alltid är välförsedd med mycket skvallerträning på tomten.
Lapskflocken fikade på tomten medan molnen hopades i alla väderstreck. Modji och Aili gnagde ur det sista ur sina märgben som de lagt mycket energi på under veckan. Husse och Matte njöt av solvärmen i lä för den allt kallare vinden.
Efter en stormig och sorglig kväll med tunga nyheter och hotande strömavbrott, var det för en gångs skull lite svårt att somna. Inte för hundarna. De rullade ihop sig och somnade tvärt .
Var rädda om er och varandra! Trevlig helg!
