Måndag.
En dag som Matte väntat på. Återbesök för ögonkoll och förhoppningsvis en förklaring till dimsynen och den "uttömda pepparburken" som regnar/snöar i synfältet. Som gör seendet tröttsamt och diffust. Matte gav sig iväg i god tid till bussen och bussen kom och Matte klev på och lade sitt accesskort på plattan hos chaffisen. Då pep det ilsket och lyste rött och Matte upplystes om att hon hade för lite pengar på kortet för att få resa. "Du får köpa en sms-biljett" var budskapet. Matte har en gammal och icke uppkopplad mobil och fick således kliva av bussen igen. Busshållplatsen ligger vid åkerkanten längs E18 och hit får man vandra ett gott stycke från en infartsparkering. Matte begav sig skyndsamt tillbaka till bilen, körde till macken, fyllde på kortet, körde tillbaka till parkeringen och sprang hela vägen tillbaka och nerför alla trapporna till motorvägen. Där nästa buss just rullade in i hållplatsfickan. Matte hade just satt stressrekord för året. Enligt personalen på macken så brukar förarna ta med passagerare utan täckning på sina accesskort, i vetskapen om hållplatsens läge vid en åker långt ifrån den enda möjligheten på orten att fylla på med pengar. Men Matte fick inte följa med, trots att hon vädjade med en väntande sjukhustid.
Det är bara att anpassa sig till verkligheten med nya betalsystem. Inte kan man kolla kvarvarande belopp på kortet hemifrån. Skulle macken vara stängd kan man inte åka buss om man inte har en uppkopplad telefon.
Ögonläkaren konstaterade sedan att hon inte förstod varför Matte såg fallande svartpeppar konstant och ändrade tiden för läkning ännu en gång. Från det initiala "några dagar till en vecka", blev det "några veckor till en månad" och nu hette det "några månader äna upp till ett år och du är ju inte ung längre".
Det är bara att anpassa sig. Läkaren anpassar sig efter verkligheten och det lär även Matte få göra. Återbesök och starroperation väntar. Passar Lapsk Vallhund som ledarhund? Kanske något att prova och Aili har ju framtiden för sig. Man får anpassa sig och det kanske är läge att börja träna henne nu?! För att slippa vänta på en utbildad hund om det skulle bli aktuellt. Skämt åsido så är väl försämrad syn ändå inget emot att förlora synen helt. Matte är bara lite grinig för närvarande.. Gnällkärring. Det blir lite mycket ibland.
Husse och hundarna hade haft en bra dag i sommarvädret hemmavid och medan en trött Matte som gått mycket på hårda stadsgator i Stockholm diskade efter middagen, skogspromenerade Husse med hundarna. På kvällen valde Aili för ovanlighetens skull att titta lite på TV, omväxlande i Husses och Mattes knän. Mot slutet på "Annika Bengtsson" gick det lite vilt till och då vände Aili bort huvudet och tittade med mycket stora ögon på Matte. Mycket tydligt frågande: "Skall det vara så här? Vad håller de på med?" Aili var så rörande söt där hon, från att envetet ha stirrat på skärmen vände sig om och tydligt ställde en fråga. Varpå hon skippade tevetittandet för kvällen. Men det var ju ändå strax slut på filmen och sen läggdags.