Lördag.
En vacker vinterdag! Mycket snö och solsken! När solen kommit upp på himlen och nådde det egna reviret, begav sig flocken ut på tomten och njöt av govädret! Tretton minusgrader blev sju minusgrader. Husse donade i vedboden och bar in ved, då en hel del gick åt under det senaste dygnet. Matte greppade snöskyffeln och skottade rent lite mer rejält runt stugan och grinden, för att slippa stora mängder vatten när det börjar töa under söndagen.
Solen sjönk snabbt bakom granarna i sydväst och temperaturen med den. Matte tog med hundarna ut på en promenad/rastningsrunda runt kvarteret. En promenad som brukar ta ungefär tjugo minuter upp på ett berg och ner igen. Det var vid tvåtiden och inte skymning. Matte var klädd i arbetsjacka med gula partier och reflexer, som används i trädgården och vid hundträning. Hon var inte osynlig alltså.
Kommen precis halvvägs, på höjden bakom den egna stugan, på en raksträcka med god sikt hände det.
Aili och Dima var båda nere i diket och nosade med full koppellängd i skogskanten. Matte stod i dikkeskanten. En mycket stor bil, bred och hög med flak, liknande en stor RAM kom emot Matte och hundarna. Körande mitt på den smala vägen i bostadsområdet. Bred bil och smal väg och inte värst mycket utrymme för tanten i vägkanten. Vägbanan är täckt av tillkörd snö. Halkrisk utan broddar, men Matte hade spikar i sulorna på sina Icebugs. Aili och Dima hade nosat färdigt och hoppade över diket till Matte. Dima gick ut i vägbanan och Matte försökte korta in två koppel samtidigt blixtsnabbt med tjocka tumvantar i skinn på händerna. Knepigt värre. Matte valde att försöka få föraren att dämpa farten och rörde högerarmen uppifrån och ner vilket de flesta borde förstå. Föraren höll farten och valde nu att styra bilen rakt mot Matte tätt längs dikeskanten. Matte gick på sin vänstra sida och bilen kom rakt emot på henne på sin högra sida. Till vänster om Matte och hundarna fanns bara ett brett dike mot skogen. Matte kände sig fångad i en fälla när bilen fortsatte rakt emot henne och hundarna. Dima ville ut i skogen. Aili stod intill Matte. Som inte fattade någonting och trodde att bilföraren var påverkad av något eller galen eller sjuk eller blind eller..... Bilen fortsatte rakt mot Matte i oförändrad hastighet.
Matte blev paralyserad där hon stod och väntade på att bli påkörd av jättebilen som fortsatte rakt mot henne och nu var mycket nära. Nej. Matte hade inte vett och sans nog att försöka se nummerskylten. Hon stirrade bara uppåt mot vindrutan för att försöka få ögonkontakt med föraren högt där uppe.
När jättebilen befann sig två meter rakt framför Matte kastade föraren bilen åt vänster och upp tätt inpå Mattes högersida. Drog ner rutan och gapade: "Jag körde tjugo! Jag körde tjugo!" Varpå Matte försökte få föraren att förstå att det var halt väglag och halkrisk och hundar. Vinterväglag och att han måste anpassa farten. För övrigt körde han knappast i tjugo kilometer i timmen. Sinnet rann på Matte av ren skräck och nu ilska och hon kallade den lille mannen med stora kåpor över öronen för "Jävla Idiot". Vilket väl var idiotiskt men kom från hjärtat. Fick "Dra åt helvete" tillbaka och den lille mannen i den jättestora bilen rivstartade och körde vidare. In på en stickväg/återvändsgata.
Matte gick hemåt. Märkte att benen var som gelé. Hjärtat rusade. Benen bar knappt. Matte var chockad av den nära döden upplevelsen med bilens jättefront kommande bara närmare och närmare utan att sakta in.
Nerför backen gick Matte på skakiga ben. Gråtfärdig. Funderade på att ringa Husse för att bli hämtad. Det var inte långt kvar hem. Gick. Mådde illa. Kom hem. Berättade. Ringde någon som borde veta. Beskrev bilen. Vem äger den - hade misstankar. Fick dessa delvis bekräftade då två liknande bilar hör hemma mycket nära. Husse tog sin bil och körde till de båda adresserna och visst stod en stor bil lik den Matte beskrivit på den ena adressen. Mindre än en timme efter mötet.
Matte mådde illa och fick huvudvärk och gillade inte alls att hon blivit så påverkad av händelsen. Men killen som körde hade de facto styrt sin stora bil rakt emot Matte utan att sakta ner och kastade bilen åt sidan bara två meter framför Matte. Den bilden i skallen gick inte att sudda bort.
Nej, Matte kan inte anmäla någon då hon inte sett registreringsnumret och då det finns två snarlika bilar i närheten och vem som äger bilen är en sak och vem som kör den en annan.
Allt kommer tillbaka när Matte berättar. Men vill berätta för att ge en bild av hur ett boende i ett fritidshusområde kan te sig nuförtiden, när många flyttar ut från tätorter av så många olika skäl. Alla söker inte lugnet och ron i skogen. Fler och fler söker avskildhet för att slippa insyn.
Stora tomter med möjligheter till verksamheter av olika slag verkar vara lika lockande. Dessutom syns det inte vad man håller på med. Ute i skogen. Bakom träden. Vilket blir svårare och svårare när fler och fler flyttar ut och området vartefter blir alltmer permanent bebott för varje år. Detaljplanerat med regler för byggande. Av alldeles vanliga Svensons som knegar på så gott de kan utan några behov av att gömma undan sina olika verksamheter på olika sätt. Som söker bygglov (och får avlsag för det mesta) och inte belamrar tomterna med containrar och byggbodar när de behöver förvaringutrymmen för sina företag. Mot reglerna i detaljplanerade områden och kommunen bryr sig inte. Barnfamiljen utan plats nog tvingas flytta. Inte företagaren som inte frågar och i stället tar hem ett gäng containrar.
Går det att bo här som gammal pensionär och hundägare i framtiden med denna utveckling.
En gammal tant med två hundar är värda noll och ingenting. Ett människoliv i dag är inte värt någonting alls.
Framför allt inte när man tillhör "köttberget" = född på 40-talet - som bara är tärande och i vägen. Målgrupp för bedragare. Värdelösa. Ättestupan nästa.