Onsdag.
Husse och Matte hade planer för dagen, men ett mycket sent återbud för andra gången, ändrade planeringen helt plötsligt. Lite ställd blir man.
Nåväl planerna ändrades och Husse drog iväg till gymmet och Matte ägnade sig åt styrketräning i trädgården tillsammans med hundarna, när regnvädret dragit vidare fram på dagen. Lite dragkamp med Aili och lite uppdragande av maksrosor blev det. När Husse återvände, tog han med hundarna på en kort skogsrunda innan kvällens träning.
Vid ankomsten till träningsområdet i en bergtäkt var det som att backa årstidsmässigt. Isande kalla vindar blåste här och mörka moln drog upp. Var fanns vantarna och mössorna?! Som tur var hade alla medfört varma och vindtäta jackor och huvorna åkte genast upp. Hundarna behövde i alla fall inte plågas av värme och sökvinden var god.
Valet av träningsplats för kvällen föll på ett område med stora maskiner och två tunnlar in i en gigantisk grushög intill bergssidan. Matte hade upplägget för Ailis och Modjis träning klar redan innan ankomsten. Matte ville ha en enda figurant, en guldfigurant med en burk kattmat som superbelöning för ett gott arbete. Matte ville veta var figuranten fanns och söket skulle genomföras med hunden ensam i området. Matte skulle skicka hunden utan att själv gå in i området. Det är något som Aili behöver träna på. Modji är gammal nog att lita helt på sig själv härvidlag. Lapska mognar sent och Aili är ännu inte fyllda fyra. Men hon är på god väg att bli vuxen. I just sådana här situationer blir det tydligare när hunden upplevs som vuxen. Har man hunden som endast sällskap kanske den upplevs som vuxen redan vid två år. Men Lapsk är ju, icke att förglömma, en ras som skall kunna arbeta självständigt långt ut från föraren och måste kunna lösa problem på egen tass. Vilket inte alla Lapska får möjlighet att visa att de kan tyvärr. Familjens Lapska måste kunna detta.
Figuranten var gömd längst in i den djupaste tunneln, med mynningen belägen ett stycke upp i en hög med grovt bergkross. Tunneln var mörklagd och från mynningen gick ett transportband. Vittringen fördes ut ett gott stycke utanför tunneln. Aili skickades in i området på ett frisök och fångade snabbt upp vittringen från tunneln. Hon jobbade sig sedan upp och ner i högen med stenskravel rasande runt fötterna. Aili halkade bitvis med skravlet på den branta sidan av högen, men jobbade sig oförtrutet vidare. Upp igen! Hasade ner och kämpade sig upp och försvann in i tunneln. Ingen skallmarkering hördes och snart kom Aili ut igen. Men utan medföljande figurant.
Aili jobbade vidare i området men kommenderades tillbaka till tunneln för att fullfölja söket, med markering och medföljande figurant ut ur tunneln. Nu övergav Matte sin plats utanför det givna sökområdet och gick uppför stenskravelhögen för att skicka Aili på nytt och nu rakt in i tunneln. Husse hängde på. Aili tvärvägrade. I den tunneln tänkte hon inte gå in igen! Men hon hade de facto varit inne i tunneln från början, men lämnat den. Arbetet måste slutföras. Aili vägrade. Oavsett vad det var som bromsade Aili från att återvända in i tunneln, så är Matte av den åsikten att rädslor och fobier måste man jobba med, så att de inte begränsar tillvaron/vardagen. Aili var inte skadad, hon hade inte skrikit, hon hade lämnat figuranten och jobbat vidare - men hon blånekade att gå in i tunneln igen.
Alltså måste Matte se till att Aili övervann detta vad det nu var, varför hon kopplade sin hund och tvingade den att följa med in i mörkret på de utlagda brädorna och fram till figgen. Hade något farligt väntat eller något riskabelt läge inträffat när Aili varit inne tidigare, så hade figuranten i tunneln informerat om detta och lämnat platsen.
Aili stretade emot och Matte envisades. Så mycket till val hade inte Aili och kommen ett stycke in i tunneln, satte hon fart framåt mot figuranten där inne i mörkret (som inte var bäcksvart och mest mörkt när man kom utifrån ljuset). Matte släppte kopplet och lät Aili ta för sig nu när hon ville. Matte vände genast ut igen. Att vänta in en skallmarkering hade i detta läge varit olämpligt och den lyhörda figuranten bjöd Aili omgående en måltid smaskig kattmat. Lycklig följde Aili sedan med figuranten ut till Matte och träningsgruppen som väntade nere på plan mark. Här släppte Ailis spänningar och allt innehållet skällande från tunneln släpptes ut. "Jag kunde! Jag kunde! Jag kunde själv!" Skallförmedlade en lättad och överlycklig Aili! Som förvisso klarade av den sista biten fram till figuranten utan Mattes uppbackning.
Matte utsatte Aili för rätt hård press. Men tryggt förvissad om att Aili faktiskt hade gått ända fram till figuranten alldeles själv tidigare. Något där inne upplevde Aili skrämmande och att avsluta där hade varit mindre bra enligt Mattes sätt att tänka. Aili tvingades att inse att så himla farligt var det trots allt inte. Att tänja sina gränser och utmana sig själv brukar löna sig på sikt. Att lämna en figurant efter fynd är inte heller tillåtet.
Sammanfattningsvis kunde träningsgruppen efter kvällens träning konstatera, att ingen av hundarna som sökt i denna tunnel skallmarkerat figuranten! Förutom Modji, som fått ett likadant sökupplägg som sin dotter. Men även Modji hade starka dubier till att stå där inne och skälla. Skallet satt långt inne och lät inte särdeles övertygande. Modjis figurant var helt övertygad om att något för hundarna obehagligt fanns någonstans under den plats där figuranten befann sig. Ingen lukt av ruttnande djur fanns. Men ett levande eller sedan länge dött djur förmodades ligga nära under figuranten och detta fick hundarna att regera negativt. Familjens hundar har varit i närkontakt med nyligen avlidna husdjur och då har reaktionen varit liknande.
Svaret på frågan vad som fick hundarna att reagera så här lär aldrig ges.
Násti fick avslutningsvis göra ett sök i lina och hon hade fyra figuranter att söka rätt på. Matte gömde sig lite klurigare än övriga tre öppna figgar och Násti fick tänka till lite. Glädjen var inte att ta miste på när Násti tittade upp över kanten på det stora däck där Matte krupit ner!
Tack alla för en givande träningskväll som vanligt!