Lördag.
Lapskflocken for till Torpet för att köra undan ännu ett lass med torkat granris sedan stormen härjade och slog av en grantopp, med efterföljande avverkning i fjol. Elda ris var planerat men med en mycket blåsig barmarksvinter skrinlades dessa planer och nu måste det bort. Ett arbete som får ske i omgångar med släp. En stor rishög blir på något märkligt sätt dubbelt så stor och mer än det, när man börjar rodda runt i den och dra isär grenarna. Många lass lär det bli innan allt är borta. En avverkningsmogen tät gran på drygt femtio år, innehåller många grenar och långa grenar och en ofantlig mängd granris genererar den, vilket märks när man med handkraft skall ta sig an alltihop. Husse och Matte släpade ris, Modji och Aili patrullerade till en början av sitt andra revir. Modji som fått en ny hobby - att jaga sork, upptäckte jaktmarker i det gamla stenpartiet, snarlika de naturstenförstärkta sidorna till bäcken hemmavid. Aili tog på sig rollen som kontrollant av arbetet med att lasta släpet.
Man går där fram och tillbaka och drar och sliter i grenar och fyller släpet långsamt och tankarna flyger fritt när Matte jobbar. Husse och Matte är lyckligt lottade som i sin sociala distanstillvaro och isolering från nära kontakt med andra människor lever som de gör. Med tillgång till två bilar, två revir med tomter att sysselsätta sig med utomhus och vänner som ställer upp och handlar hem mat. Matte har två söner som hjälper till med vad de kan , men arbetar och bor ett stycke bort. Fullt sysselsatta dagtid. De finns ändå där! Äldre intervjuas i olika media och får ständigt frågan: "Vad saknar du mest när du är isolerad?" Att sakna umgänge med barnbarnen förefaller vara värst av allt. I varje fall det som de flesta nämner att de saknar mest!
Det är nog i det stora hela rätt få förunnat att ha sina barnbarn på så nära håll, att regelbundet umgänge ingår i vardagen. För många blir tillfällena till umgänge sparsamma med långa resor för fysiska möten. Barnbarn finns i olika länder och även i olika världsdelar. Eller så finns det inga barnbarn alls. Av olika skäl. Eller inga barn alls. Som stöd och hjälp för den åldring som nu isoleras från att fysiskt träffa andra människor, under månad efter månad. Inga släktingar över huvud taget att kunna umgås med på distans. Prata med i telefon. Maila eller messa. Det är inte alla förunnat att ha en god kontakt med sina barn, eller att ha barn alls. Inga barnbarn. När andras tillvaro nu hängs upp på facetimemöten med barnbarnen för någon glädje och mänsklig kontakt i isoleringen, har andra INGEN.
Glöm inte bort generationskamraterna som är både barn och barnbarnlösa i dessa isoleringstider. Det är så lätt att glömma vännerna, när familjen och barnbarnen ligger närmast hjärtat. Många gamla lever ensamma i alla bemärkelser. Isolerade annars och än värre nu. Många har mist nära anhöriga och vänner den senaste tiden.
Ägna en ensam gamling en tanke och några minuter på telefonen. Ni som är unga har kanske gamla föräldrar att hålla kontakt med och kanske även barn- och barnbarnlösa föräldrasyskon som skulle uppskatta ett samtal. Eller en ensam granne.
Matte läste en lång intervju med Barbro Westerholm i DN:s lördagsbilaga. Läkare och riksdagsledamot för Liberalerna, som snart fyller 87 år. Nu isolerad med sin man ute på Landsort i havsbandet. Mycket tänkvärt yttrades i den intervjun.
Vad sker med gamla människor som tivngas till isolering från andra människor under månad efter månad? Det talas nu om isolering av alla sjuttio plus året ut!
Depressioner och förkortande av lidandet, vars slut ligger utom synhåll kan nog förväntas. "En modern ättestupa" skrev Matte tidigare. De gamlas liv ändas på ett eller annat sätt nu. De försvinner. Över 2.000 döda i olika åldrar i Sverige i Covid-19, flertalet äldre och säkert fler som en indirekt följd av Covid-19. Ett uttryck Matte nu kan läsa i insändare och intervjuer, yttrat av andra gamlingar. Ättestupa i modern tappning.
När ljuset i tunneln visar sig, kanske det är för sent för den som nu är gammal och isolerad. Man skall hålla sig undan är budskapet. Det kan tolkas på fler än ett sätt. Man är i vägen, ligger samhället till last och skall inte belasta sjukvården. Antalet patienter som söker akutvård för infarkt och stroke har halverats i region Stockholm! Det är nog inte en isolerad företeelse i landet. Söker man vård på sjukhus får man Covid-19 och hellre dör man i en stroke eller en infarkt hemma, än kvävs till döds under plågor helt ensam i en sjukhussäng. Läkemedel för smärtlindring och ångestdämpning råder det stor brist på. Eller så hjälper man naturen på traven. Som sjuttioplussare har man gjort sitt nu, man är inte behövd längre. En farlig känsla - påpekar Barbro Westerholm. Alla måse få känna sig behövda. "Det viktigaste för hälsan är att vara behövd". Matte instämmer.
Var rädda om er och varandra och glöm inte era gamla släktingar, vänner och grannar. Håll avstånd och hjälps åt med att bromsa detta elände, nu när antalet smittade och döda ökar i andra delar av landet. Det är inte en isolerad "Stockholmspandemi".
