Tisdag.
Vid den senaste promenaden på golfbanan med hundarna, möttes Matte av arbetsfordon som besprutade ytorna. Med vad vet inte Matte, men doften kändes på långt håll och det blåste kraftigt. Troligtvis gödning och ofarligt för djur, men doften satt kvar på tassarna vid hemkomsten. Efter en tids "karens" har Matte i tanken planerat nya raska stavpromenader, men bangat ur när verkligheten gjort sig påmind. Två plusgrader och mycket kraftig och byig vind över stora öppna ytor, har inte lockat och Matte har valt att gå hemomkring med kopplade hundar på vägarna, i visst skydd av berg, skog och hus. Men inte mycket slår att kunna gå med lösa hundar under strikt ansvar på mjukt underlag med vida vyer! Golfbanans lilla bana har varit öppen alla snöfria dagar och så snart det torkat upp kommer den stora banan åter vara öppen för golfare. Stängd således för härliga stavpromenader med hundarna.
Tisdagen såg lovande ut! Sol och stigande temperatur, vårliga vindar av det vänligare slaget. Nu bara måste Matte passa på att ta en tur där hundarna skulle få röra sig fritt och Matte skulle få sträcka ut med det långa benet före, med påskjut av stavarna! Husse har haft gåproblem i några veckor och kanske skulle det göra gott att gå med stavar på mjukt underlag, för att få igång cirkulation och läkning i en värkande muskel, tänkte Matte och övertalade Husse att följa med.
Parkeringen var full med bilar och golfare var det överallt - men den stora 18-hålsbanan var ännu stängd. Lilla banan var fullbokad, driving rangen fullbelagd och på övningsytan var det fullt. Reception och restaurang höll på att ställas i ordning för att öppna i helgen. Modji och Aili släpptes ur bilen och ville iväg i den invanda riktningen ut över driving rangen, men det fick de inte och såg lite förvånade ut. I stället för att koppla hundarna valde Matte att stavgå med dem i fritt följ, förbi bilar och människor vidare bort mot den stora banan. Arbetslydnad med störning och de skötte sig mycket fint båda. Väl ute på den stora banan fick de båda Lapska röra sig friare och kunde ta för sig i motlutet längs den forsande bäcken söderut. Matte tog också för sig och tog yttervarv medsols, när Husse tog innervarv längs skogsranden och berget som skulle rundas för att komma tillbaka till startpunkten.
Matte och hundarna drog iväg ifrån Husse, som sedan utnyttjades som träningsobjekt när Matte skickade hundarna på endera sök eller budföring. Sök när han försvann bakom någon upphöjd utslagsplats och mottagare när han befann sig inom synhåll men på mycket stort avstånd. När Husse utnyttjade en solig och väldränerad slänt för att ta igen sig en stund, fortsatte Matte i rask takt mot banans slut vid skogskanten/naturreservatet. Ur skogen dök plötsligt en hund med matte upp ut på banan. Lös trodde Matte när långlinan inte syntes. Modji var den som först upptäckte paret och vände sig om och berättade för Matte att något intressant fanns framöver. Modji och Aili befann sig strax framför Matte på nära avstånd och de stannade spontant båda. Matte ändrade kurs och de båda Lapska följde fint utan nämvärt intresse för den mötande hunden. Som uppförde sig likadant. De tre hundarna studerade varandra helt kort, avslappnat och under tystnad innan de gick åt olika håll, följande sina förare. Tänk om alla hundmöten kunde gå till så. Men kopplade hundar längs en vägkant är inte som lösa hundar på stora ytor. När Modji och Aili mött andra hundar på golfbanan har det alltid skett på samma sätt. Det finns gott om plats för alla och ingen har någonsin velat ta närkontakt. Man har tittat på varandra på håll och sedan gått vidare. Under tystnad. Precis som förarna. Man hälsar inte på alla. Annat än med en höjd hand möjligen.
Borta i slänten satt Husse och väntade och dit fick Modji och Aili dra iväg före Matte, medan det mötande hundekipaget fortsatte vidare. Nu bar det utför och Husse fortsatte i innerspår när Matte med hundar öste på i ytterspår. Matte tog alla chanser att träna benstyrka och kondition och knatade upp på varenda högt belägen utslagsplats, för att få till minst en timmes gående trots en kortare sträcka än den vanliga, med hänsyn tagen till Husse. Hundarna fick hela tiden springa mellan sina flockmedlemmar för att hålla ihop den lätt splittrade lilla flocken, hela vägen tillbaka till bilen. Är man en vallhund så är man! Matte utnyttjade detta faktum när hon regelbundet bad Modji och Aili söka upp Husse. Tanken var att med jämna mellanrum stanna upp och samla ihop den fyrhövdade lilla flocken längs vägen runt banan. Alla skulle komma fram samtidigt till banans slut vid parkeringen. Det lyckades fint och nere vid sjön njöt flocken av vårens ankomst i form av två fågelflockar som nyligen kommit tillbaka. Kanadagäss och grågäss simmade var för sig men vid sidan av varandra och var lika nyfikna på hundarna som de på fåglarna.
Klicka för större bild.
Ja, Matte vet att det är koppeltvång. Vilket innebär att hundarna skall hindras från att löpa lösa i skog och mark och att de skall hållas under sådan kontroll som vore de kopplade. Här på de stora ytorna fungerar detta bra, med två hörsamma och följsamma hundar, som kan reglerna och följer dem. Som inte tillåts hamna utom synhåll för Matte. På en stor och öppen gräsyta dyker inte ett rådjur upp helt oväntat framför nosen på hundarna. Just här fungerar det fint att låta Modji och Aili få vara fria under ansvar. De är båda vana sedan valpstadiet att röra sig fritt på stora frisök under kontroll och ordergivning. Även här på golfbanan är de tränade sedan valpstadiet att göra som Matte säger. Att låta dem springa lösa utom synhåll i skogen, skulle däremot inte falla Matte in. Någon tid på året. Många Lapska Vallhundar har stort viltintresse och drar gärna iväg på vilt.
Förvånad läser Matte understundom om hundar som får motionera sig själva i skogen. Obekymrade (aningslösa, oansvariga) ägare menar att "han/hon brukar alltid komma tillbaka efter ett tag".
Alla hundar gör inte det. Några kommer i vägen för vildsvin, bilar, vargar, tåg eller någon som stjäl dem.