Lite, lite snö. Lite, lite tö. Vips så blev vägarna halkiga när bilarna slipat vägbanan. Längs vägen ut i skogen har bilarna legat på den branta slänten ner mot sjön flera gånger de senaste dagarna. Hindrade från att rulla ner i vattnet endast av en rad med träd längs vattnet. På något vänster har de hamnat mer med fören än aktern upp mot vägen. Av spåren att döma, bär det rakt fram i kurvorna både här och där längs den krokiga och backiga vägen. Över på fel sida. Förr eller senare kommer någon att vara i vägen, när hon eller han befinner sig på sin rätta sida av denna väg. Matte hoppas att denna någon då själv sitter i en stor och tung bil som tål några smällar. Inte sitter på en moppe eller promenerar längs vägen. Matte är glad varje gång Husse kommer hem välbehållen eller själv tar sig hem utan att ha blivit inblandad i en trafikolycka. Hundarna i bakskuffen har ingen krockkudde och är väldigt oskyddade vid en påkörning bakifrån. Vännerna vågar inte köra på denna väg vid vinterväglag.
Orsaken till att det blivit så här är att allt fler bor i skogen. Allt fler kör stora och tunga bilar. Allt fler kör som vore det sommarväglag året om, samt skär kurvor på fel sida utan fri sikt. Allt fler kör ikapp och lägger sig på "dragkroksavstånd" bakom framförvarande bil. Hetsen är enorm och stressen total. "Här kommer jag! Jag äger vägen!" Matte mötte (i somras) en lastbil på ett brant backkrön. Vid mötet släppte föraren ratten med båda händerna och gnuggade sig i ögonen.... De senaste dagarna med ren isgata, har bjudit på flera "näradödenupplevelser". Möten med stora bilar mitt i eller på fel sida av vägen, i skymda kurvor eller på backkkrön. Matte drar sig för att ta med hundarna i bilen. Att bo här i skogen är fortfarande underbart härligt, men inte att ta sig hit och härifrån.
På de drygt sju år som Husse och Matte bott här, har trafiken blivit fullständigt hänsynslös. Ett beteende som hos vissa även följer med in på de smala grusvägarna i området. Där stora fordon nu kan dundra fram och förbi en linkande kärring med tre hundar i koppel. Ängsligt klamrande sig intill slänter och dikeskanter när en jättelik grusbil dundrar förbi på högst en meters håll bakom ryggen. Hundarna pressas ihop och hängs upp i sina koppel för att inte råka sugas in under bilen av fartvinden. Smått överdrivet. Men inte mycket! Inte mycket alls faktiskt.
Onsdagens långpromenad med hundarna i området avlöpte väl. Endast en privatbilist passerade Matte och hundarna efter att ha fått bromsa in kraftigt, när han kom på fel sida ur en kurva i god fart och upptäckte kärrringen och jyckarna på vägen. Föraren var upptagen av ett telefonsamtal och utgick uppenbarligen ifrån att vägarna låg öde i området. Tänk att de gjorde de inte. Även grusvägar blir hala när snö smälter och fryser och bilar slipar vägbanan. Upptäckte han. Men glömde säkert i samma sekund.
Det kan vara skönt att skriva av sig sin frustration och ilska!