Söndag.
Före sommaren var det ett informationsmöte inför en ny räddningshundkurs. Det har även varit en provapådag i anslutning för intresserade. På söndagen var det dags för den första förträffen för dem som är intresserade av att gå kursen med sina hundar. Ett flertal förträffar föregår ett inträdesprov, för att dels ge dem som är intresserade en inblick i vad som krävs av dem och deras hundar som räddningshundekipage, dels ge instruktören kunskap om de olika ekipagens lämplighet. När alla förträffar avverkats hälsas lämpliga ekipage välkomna till ett inträdesprov. En räddningskurs är inget man anmäler sig till som till en sökkurs eller annan kurs på en klubb. Man testas avseende lämplighet hos både förare och hund. Kursen pågår sedan varje vecka under ett till två år. Obligatorisk närvaro och delprov som måste genomföras och godkännas och bara får göras en gång, gallrar ytterligare inför det slutliga certprovet. Därefter följer en hundförarutbildning med slutprov. Även föraren måste godkännas! När Matte och Husse certat sina hundar, Matte två och Husse tre, har man räknat med att en av tio klarat sig hela vägen till ett tjänstehundcertifikat i räddningssök. Hur det ser ut nu för tiden vet inte Husse och Matte. En skillnad är att då var utbildningen inriktad på insatser i katastrofområden utomlands och nu för nationella insatser i stället.
De olika förträffarna inriktar sig på olika områden, där instruktören vill se ekipagen ta sig fram i olika miljöer. Samt bekvämlighet i olika situationer och inställning till lite av varje. Som räddningshundförare måste man kunna bilda tillfällig flock och se till gruppen före sig själv. Det är gruppen som skall ta sig fram och lösa en uppgift tillsammans! Även en högst tillfälligt sammansatt grupp, där medlemmarna inte träffats tidigare. Både förare och hundar måste var mycket anpassningsbara. Det är ingenting för den som ser till sig själv i första hand och ensam vill vinna allt. Man är beroende av varandra.
På lördagen träffades tjugofyra hundägare med sina hundar för första gången. De skulle tillsammans med instruktören med medhjälpare gå på en "skogspromenad" i kuperad terräng, där de måste ta sig fram trots diverse naturliga hinder. Man måste få med sig hela gruppen! Uppför branta bergsidor och ner igen! Över och under fallna träd, genom kärr och risiga partier. Svåraste vägen för att testa båda hundar och förare och den väg som kräver samarbete för lyckat resultat. Alltså att samtliga tjugofyra förare och hundar tillsammans med packning kommer helskinnade från punkt A till punkt B, under bedömning av hur man löser uppgiften. Kan man samarbeta? Kan man lösa problem som uppstår? Klarar man det fysiskt? Gäller förare såväl som hundar.
Husse och Matte var inbjudna att närvara, men avstod denna "skogspromenad" efter att ha utfört ett flertal över åren. Husse och en kollega startade med dessa förträffar för länge sedan och de har numera kommit att ingå obligatoriskt i utbildningen. Då en kurs inte får bestå av för många ekipage och man vill inte missa de mest lämpade. Inte heller inkludera någon mindre lämpad, som sedan gallras bort under kursens gång.
Däremot var Husse och Matte intresserade av att studera ekipagen under den efterföljande övningen under eftermiddagen. Då skulle ekipagen, fördelade i mindre grupper om sex stycken, ta sig igenom gamla skyttevärn som djupa diken i ett skogsparti vid Rosersbergs slott. Där var en räddningsskola tidigare platsen för räddningshundutbildningen, i den nu försvunna ruinstaden. En klurighet var en mindre tunnel som blockerades av en lastpall. Instruktionerna innan start var "lös uppgiften" avseende att ta sig vidare i skyttevärnsdiket. Här hamnar man mycket lätt i tänkandet att instruktören vill se att man kan ta sig över diverse hinder, efter förmiddagens vandring i skogen. Man börjar lyfta hundar över hindret. Tills man stannar upp och inser vad man gör. Frågar då försynt om man får flytta lastpallen och får åter höra "lös uppgiften". Alltså lyfts lastpallen bort och gruppen kan passera betydligt enklare. Man får tunnelseende och fastnar i att man blir studerad och bedömd. Även det något att notera. Hur löser man problemet? Hur löser man uppgiften?
Alla grupperna kom på att man kunde lyfta bort lastpallen och alla hundar skötte sig fint. Dock fick förarna av sin instruktör uppmaningen att träna hundarna på att vara tysta, när de väntade och var uppbundna. Skällande och pipande tar energi och stör omgivningen. Som flockdjur "smittar" en låtande hund övriga hundar i närheten. Ingen kan koppla av. När alla skulle behöva koppla av inför nästa arbetsuppgift. Tränar man i närheten av bebyggelse är det ohållbart med ett gäng uppbundna skällande hundar, eller hundar som sitter i bilar och skäller. Detta är något som alla hundägare bör träna! Låt inte hunden sitta och tomskälla! Någonstans!
En genomgång gjordes efteråt av instruktören med samtliga ekipage samlade. Husse tillfrågades om sina iakttagelser och alla fick veta att det sett mycket trevligt ut! Inga hundar hade flippat ur och avreagerat mot varandra, trots mycket små avstånd mellan hundar som tidigare aldrig träffats. Under en sådan här dag utsätts de för diverse olika belastningar och vid dagens slut är alla trötta och summan av belastningarna kan bli för stor för någon och resultera i att det pyser över av trötthet. Marginalerna krymper. Något som gäller för oerfarna såväl som erfarna hundar och avstånd mellan hundarna behövs för deras egen skull.
Nästa vecka samlas ekipagen på nytt och då i en helt annan miljö, där deras instruktör kommer att få se dem lösa helt andra problem när det gäller att ta sig fram. Ännu en rolig upplevelse för dem alla förhoppningsvis!
Modji och Aili närvarade under eftermiddagens uppgift och fick se samtliga tjugofyra hundar ta sig an skyttevärnsdiket med hinder. De fick se hundar göra sådant de själva brukar göra och väntade nog bara på sin tur. Modji och Aili fick följa dem alla längs med diket genom skogen. Fyra grupper. Fram och tillbaka. Aili med stor entusiasm rakt igenom varenda gång. Modji gick med första gruppen och en kompishund och tyckte att det var roligt! Men inte lika roligt igen och igen och igen. Modji började se påtagligt uttråkad ut av alla dessa repetitioner av skogspromenaden. Men - när alla övriga lämnat skogen, fick Modji och Aili på tillbakavägen nosa av platsen vid lastpallen och tunneln. Direkt vaknade nyfikenheten hos Modji igen och hon mer eller mindre knuffade undan sin dotter Aili i ivern att komma ner och fram först till botten av diket! Modji kastade sig fram över den snedställda lastpallen och tryckte sig fram och nosade intensivt och mycket noga igenom området. Aili ville in genom tunneln, men hindrades av kopplet och Matte som stod kvar halvvägs ner i diket. De hade mer än gärna gått hela vägen igenom skyttevärnsdiket och tagit del av information som lämnats av de tjugofyra hundar som nyss passerat. Det ville inte Matte och aningen besvikna återvände hundarna till bilen för hemfärd.