Måndag.
Kraftiga och kalla nordvästliga vindar blåste rakt mot den lilla stugan i skogen. Så snart Matte och hundarna klev ut på trappen träffades de av den isande vinden. Vilket Matte beslöt vända till sin fördel genom att få tvätten efter nattgästerna snabbtorkad. Så tvättmaskinen fick jobba medan Matte gjorde annat i stugan.
Den egna tomten var denna dag lite halvbehaglig att vistas på, då solen endast kortare stunder behagade värma Matte och hundarna. Därför tog Matte med sig sin hundflock ut i skogen, där det var mera lä. Genast kunde både Matte och hundarna konstatera att grisarna nu bökat upp marken ännu närmare den grannstuga vars tomt rundas på väg ut i skogen. Inom synhåll från yttertrappen på denna stuga hade grisarna bökat upp mossan strax bakom tomten. Frågan är hur snart de står på gräsmattan. Matte och hundarna traskade vidare bort mot myren och hela vägen kunde grisarnas bökande följas längs med stigen. Hundarna var mest intresserade av färska grisdofter närmast grannens hus. Allt närmare kommer de.
Följde Matte och hundarna på denna vårliga promenad genom skogen gjorde även åtskilliga fåglars vårsånger! Bofinken tjirrade ljudligt och vårfint intill stigen. Koltrasten kunde höras nere i granskogen, men inte bort över bergen med det glesa tallbeståndet. Grisarna hördes inte, men nog hade de gått på samma stig som Matte och hundarna, upp och ner för branta bergknallar vidare hemåt. Exakt samma sträcka som vargfamiljen, som ett par år levde här. Nu är det inte skogens djur som följer Mattes och Lapsktrions stigar! Tvärtom! Matte har letat sig fram till en lämplig runda genom skogen genom att följa djurens stigar. De väljer oftast bra vägar genom skogen. En liten bit går stigen längs en igenvuxen gammal traktorväg, men när det bär iväg upp över kala bergknallar, endast täckta av mossa, är djurstigen svårare att upptäcka.
Nyinflyttad tog Matte kompassen och kartan till hjälp och duttade lite stämpelfärg på enskilda träd för större säkerhet . Stämpelfärgen (använd av skogsarbetare) på träden faller av med flagande bark och när det mesta av färgen var borta hade Matte lärt sig hur hon skulle hitta i hemmaskogen. Så länge färgen fanns kvar hittade även ett gäng barnrumpor till gubbs med stora hjul och många ölburkar ut i skogen åxå! Svaga och ynkliga gubbs som orkade släpa med fulla ölburkar ut i skogen, men de orkade inte få med sig de tomma burkarna när ölen väl hamnat i magarna deras. De tomma ölburkarna dekorerade man lite kreativt skogens träd med, genom att bryta av kvistar och trä på burkarna.... Nu har färgen fallit bort på de flesta ställena, barnrumpsgubbsen har tröttnat på skogen och Matte hittar fint utan färg på några träd. Hellre diverse djur som inte är trevliga vid närkontakt än ölstinna och ATV-körande omogna gubbar utan omdöme i skogen för Mattes del. Runt halsen har Matte visselpipan för skrämmande av vildsvin och de tre hundarna hålls kopplade.
Till och med över hela bergspartiet hade grisarna nu fortsatt ända hem. Överallt hade de vänt på mossan på bergknallarna och i stort sett endast längs med stigen, som syns genom att mossan där är hårdtrampad och sliten. När Matte och hundarna går över bergknallarna växer tallarna glest och sikten är god, men nere i den gamla granskogen är sikten betydligt sämre och där skulle grisarna kunna stå och trycka rätt nära utan att synas. Men hundarna vet var de är och skvallrar för Matte! Bland granarna kan hundarna böja nackarna bakåt för att få nosarna riktigt högt i vinden! Lite kamelstuk blir det på de två yngre Lapska. Násti bryr sig mer om smaklig svart och mullrik jord med goda rötter. Sista biten ner mot stugan är tätvuxen och ända ner till vägen hade grisarna inte avancerat ännu. Men de finns precis bakom grannstugorna tvärs över vägen och femtio meter in från vägen. Lapskflockens tomt är väl inhägnad, men inte grannarnas och rätt som det är står väl någon gris på någons gräsmatta. De blir väl som rådjuren vana vid hundarnas ständiga närvaro.