Tisdag.
Efter att ha uträttat några ärenden hade vädret slagit om från mulet med regnrisk till solsken! Det blåste ännu kraftigt och när Matte tog med Aili på en promenad, syntes rester av en nerblåst björk rakt över vägen upp mot sjön. Någon hade tagit hand om den och minutiöst fått bort även allt ris. Det var bara lite sågspån och torkad näver som vittnade om vad som skett. Matte hade sett att vägen var blockerad dagen innan. någon tog hand om attraktiv ved. Toppen!
Så här på eftermiddagen var det lugnt och skönt vid sjön och Aili fick vara okopplad under eget ansvar. Hon är väldigt följsam och lydig och i den smala skogsremsan mellan fritidshusbebyggelsen och sjön pågår ingen älgjakt nu. Dock på andra sidan sjön, där storskogen brer ut sig och där ett vargpar födde upp ett par kullar för en del år sedan. Matte lät Aili strosa omkring och nosa på hällarna där vattnet slog emot i pålandsvinden och på stigen genom bärriset. Dock blandade sig Matte i då och då genom att bland annat testa katastrofkommandot som kräver tvärstopp! Från tvärstopp kan det bli en inkallning, ett kommando att stanna kvar, eller en dirigering åt något håll. En plötsligt uppdykande fara kan se ut på många sätt!
Aili tränades även i dirigeringar helt allmänt. Avståndslydnad och arbetslydnad, samt lite apportering. En halvrutten tjock gren låg och slog mot en häll i vattenbrynet. Det var lätt att ta sig ner, men grenen låg inte stilla och Aili tvekade länge innan hon kom till skott att luta sig ut över vattnet för att greppa trästycket. Matte hade inte kastat i det! Det bara låg där och inbjöd till en apporteringsövning. Det riktigt lyste av stolthet kring Aili när hon bar den blöta och lätt slemmiga halvruttna grenbiten upp till Matte! "Jag kunde! Matte jag fixade det!" Aili är mycket bra på att kommunicera.
Rätt som det var dök det upp något litet färgglatt föremål intill stigen. Matte såg, men Aili var ute i blåbärsriset och såg ingenting. Så det blev en oplanerad uppletandeövning för Aili. Som till slut hittade och fick belöning utan att behöva appotera. Föremålet visade sig vara en liten plasttraktor. Ett litet kvaddat bilvrak med vassa kanter och det fick stå kvar där det stod.
Det blev en behaglig aktiveringspromenad på en timme, med gott samarbete mellan Aili och Matte. Aili har vuxit med uppgiften att vara ensam hund i familjen. Hon har tagit sin roll på allvar och gradvis axlat den. Först nu har hon tagit sig rätten att på kvällen ligga på ryamattan. Det var mamma Modjis givna plats. Före henne Nástis plats och dessförinnan Gázzis plats. Äldsta hunden ligger på ryamattan! En inbördes ordning hundarna emellan. Matte har aldrig lagt sig.
Så småningom tycker kanske Aili ändå att en hundkompis i flocken kan vara trevligt att ha.