Matte och Aili höll igång under söndagen. En småregnig morgon efter en väldigt regnig natt med 21 mm i mätaren lockade inte till utevistelse efter morgonrastning i skogskanten. Lite klickerträning på köksgolvet fick det bli. High Five har Aili kunnat mycket länge och det var hon själv som tog initiativet till att slänga upp tassflatan mot Mattes hand. Aili viftar gärna med sina tassar på olika sätt och använder dem till allt möjligt. Precis som mor sin. En dag vinkade Matte till Aili och hon härmade genast och vinkade tillbaka! Nu ville Matte lära in vinkandet med ett kommando och använde klickern. Det gick så fort och lätt så Matte fortsatte träningen. För första gången på ett par år kan nu Matte ta lika stora steg med båda sina ben och kunde därför "slalomträna" Aili! Det gick också väldigt lätt att lära in. Aili är en ambitiös elev som inte får berömmas för entusiatiskt. Då slirar det och hon får fnatt. Lugn röst och godisbelöning funkar bäst. Inget: "Ååååååå så dUktig du äääär!" Då flippar Aili i glädjeyra.
Sedan fick Aili smälta vad hon nyss jobbat med och Matte städade huset. Alldeles själv och utan några kryckor i händerna. Körde även en tvättmaskin och bytte lakan. Den nya höftleden samarbetade bra, men måste tas hänsyn till hela tiden. Inte si och inte så, men det blev bra ändå. Med lite trixande. Tre månaders sjukskrivning gäller och det har bara gått knappa sju veckor.
Regnandet upphörde och Matte stavpromenerade i hyfsat rask takt med Aili fäst i bältet i 45 minuter. Mycket folk var det i stugorna och höstlöven singlade ner över Matte och Aili i blåsten. Skönt var det att länga på stegen i höstvädret. Matte gillar hösten av många olika orsaker.
Matte sparkade sedan lite fotboll med Aili och då kom Husse hem med de vuxna hundarna och reservmatte! Aili började löpa på lördagen efter besöket hos hundkompisarna. Hon luktade inte som när de vuxna hundarna lämnade henne! Násti visade inte så stor reaktion, men Modji avvisade sin dotter tydligt, när hon ville dra igång lite lek! Skam den som ger sig och så småningom hade Aili dragit Modji tillräckligt många gånger i svansen för att få henne att hänga med på en del spring.
Familjen drog sig inomhus och Husse och Matte slog sig ner vid köksbordet. Hundprat och mera hundprat blev det! Hundarna vilade framför brasan.
Husse berättade vad som krävts av lagen, vad hundarna presterat och hur imponerad han var. Många hade varit nyfikna på de fyra bruna hundarna av en ovanlig ras och i ett sammanhang med väldigt många människor som ägnar sig åt räddningshundar och räddningshundträning gjorde de god reklam för rasen! Lugna och tysta när de vid olika tillfällen måste vänta i karantän, men full fart när de skulle jobba. De hade dessutom sällskap av Modjidottern Adji/Proppen på alla stationerna! Hon placerade sig gärna uppe på en sten och hade full koll. Fem Lapska Vallhundar i räddningssammanhang fick förhoppningsvis någon att se rasens potential som ny träningskamrat i framtiden. Att laget dessutom kom fyra bland många mycket rutinerade räddningsekipage gjorde väl inte direkt intrycket sämre.
Modji hade ensam hittat åtta figuranter och hade haft turen att få sig tilldelad områden där folk varit gömda. Det är inte lätt att hitta någon i ett område där ingen är gömd! Násti fick söka mycket tomt, men avslutade tävlingen med att på sista stationen söka lös inomhus och där hittade hon till slut en knepigt gömd person. Konditionen och uthålligheten var det inget fel på alltså, när hon från att ha jobbat sedan åtta på morgonen hittade sin enda figge på sena eftermiddagen. Många timmar i arbete för en 11½ årig Lapsk vållade henne inga problem. En bra arbetshund med stor motor och uthållighet i arbete.
Problem förefaller en sådan hund däremot vålla hos många som uppenbarligen skulle ha skaffat en annan ras! Återkommande i annonser vid omplaceringar av 1½ åriga Lapska Vallhundar är att de behöver mer stimulans, mer tid, hem med hunderfarenhet, engagemang. Att träna en Lapsk är inte som att träna en Border Collie eller en Schäfer.Mer fantasi behövs. Det klagas tydligen över hundar "som piper konstant" ?! "Trots minst två timmars träning per dag". Hurdan träning? Hur kommunicerar man med hunden? Återhämtning och smältande av intryck? Överträning/stress? Sökträning i två timmar är inte som strikt lydnadsträning i två timmar. Man kan inte träna alla raser lika. En självständig ras som en renvallare kanske inte lämpar sig för att konstant lyda order för varje förflyttning i två timmar. Pauser. Hur jobbar man med sin hund? Anpassar man aktiviteten till hundens ursprungliga användningsområde? Berikning? Hur avlas rasen? En fråga valpköpare bör ställa sig. Till vilka säljs valparna? Är förväntningarna på den lilla valpen helt fel? Vill man ha en Lapsk till utseendet kanske, men inte dess innehåll om det är en rikttgt bra arbetshund. Retorisk fråga på förekommen anledning efter många valpköparkontakter. Där annan ras föreslagits. Är man inte byxad att ta vara på materialet kanske. Måste låta någon anna ta vid när man inte klarar av hunden som vuxen. Lätt är det att som valpköpare då tycka att uppfödarna skall sluta avla fram pipande hundar.
Rätt hund till rätt ägare. Alla raser passar inte alla. Lapsk Vallhund passar helt klart inte alla hundägare. Men en del passar de väldigt bra! Viktigt och svårt när man skall sälja valpar. Att vara selektiv och orka/våga säga nej. Som valpköpare måste man intressera sig för vad den åtrådda rasen används till. Nu. En renvallande hund passar utmärkt till väldigt många andra hundjobb. Kanske inte till alla träningsformer och inte hos alla som faller för att rasen är frisk, ursprunglig, sund och "ser ut som en liten varg". Lapska Vallhundar är "farligt söta" och appellerar till många blott och bart genom sitt utseende. Innehållet kommer som en jobbig överraskning när hunden blir könsmogen och vid 1½ får den flytta hemifrån. Många killar blir av med kulorna som en första åtgärd. Man kan inte bara ställa krav på dem som säljer valpar. Valpköparna har också ett väldigt stort ansvar för att det skall bli rätt. Rätt ras i rätt hem.
Måtte fler förstå vilka fantastiska hundar de Lapska är om man tränar dem på rätt sätt och köper dem för innehållet mer än utseendet. Arbetsegenskaperna får inte försvinna i rasen. Men risken finns, när just det som kännetecknar rasen upplevs som jobbigt när hundarna hamnar i fel hem. Det kanske inte heller är så att alla raser nödvändigtvis skall växa sig jättestora.
Alla tikar måste inte ha en valpkull för att må bra och för att det är så gulligt med valpar, eller för att det kanske kan ge ett tillskott i kassan. Riskerna med en dräktighet är stora. Uppfödare blir man vare sig man vill eller inte, så snart man parat familjens snälla och trevliga tik som är så bra med barnen. Med en trevlig hane som finns i närheten. Är man även beredd att ta det ansvaret som följer med? Ser till att valparna hamnar i lämpliga hem. Med bevarade arbetsegenskaper.
Lapsk Vallhund - den robusta sällskapshunden. En dystopi tycker Matte.