Torsdag.
Lapskflocken drog österut och ut till kusten, till det egna lilla Torpet. Där hade björkarna nu slagit ut som överallt, utom i trakten av det permanenta reviret. Som alltid verkar ligga ett par veckor efter på sin högplatå. En resa på 40 minuter från en klimatzon till en annan och från vår till mer försommar.
Ännu finns mycket kvar att forsla bort med släpet av allt som föll och fälldes i samband med stormen Alfrida, de första dagarna i januari 2019. Våren i fjol användes till uppkapning och sedan var planen att elda allt ris under den gångna vintern. Som blev snölös och torr och eldande kändes inte lämpligt. Nu är snart den ena stora högen bortforslad och endast en blöt massa av multnande granbarr återstår. Husse fyllde släpet med det sista sammanhängade riset, bestående av långa grenar.
Matte rensade rent kring de rester av gamla rabatter och växter som finns från stugans tillblivelse för drygt sjuttio år sedan. Den fina ljusrosa pionen behöver lite livsutrymme och invasiva ormbunkar måste hållas undan på vissa ytor, för bevarande av torpkänslan. Vitsippor brer ut sig, men får i stort sett hållas. En tidigare använd odlingsyta mellan stora stenbumlingar vid stugknuten måste grävas ur. Den har invaderats av naturen på olika sätt under många år. Nu är myrorna äntligen borta och Matte balanserade på stenar och grävde undan mängder med rotnystan från lite av varje. Intill den lilla druvflädern tänker Matte gräva ner ett par tåliga perenner, som långsam och försiktig restaurering av gamla rabatter. Med till Torpet hade Matte tagit rotskott av rönnspiréa och de planterades intill tomtgränsen och fårnätet mot granntomten.
Som från ingenstans dök hundarna upp när Husse och Matte tog en fikapaus med knäckemacka. När de hör ljudet av tuggat knäckebröd vet de att smulor finns att städa! Hundarna städade altanen, Husse tankade upp gräsklipparen och klppte gräsytorna och Matte gick in med kaffebrickan för att diska muggarna. Hon blev inte helt överraskad när vänsterfoten delvis sjönk ner framför diskbänken.... Att golvet där var på väg att ge upp kunde anas sent i höstas. Nu hölls det ihop av trasmatta och linoleummatta och vid inspektion underifrån det mycket låga huset kunde inget ses. Matte ser inte fram emot att riva loss mattor för inspektion från ovan, men måste nog ändå ta tag i problemet denna sommar. Inte måste man väl byta hela golvet.....
Vad ägnade sig hundarna då åt, förutom att städa knäckebrödsmulor under bordet kan man undra. Att Modji jagade sork var Matte rätt säker på. Modji satt på pass på samma plats där hennes mamma Násti brukade sitta i timmar på äldre dagar. I kanten av den remsa högt gräs som får växa fritt mot staketet i söder. Modji bytte dock plats rätt snart och förflyttade sig upp i blåbärsskogen i den övre och nordliga delen av tomten mot berget. Matte blev lite förvånad över att sorkjakt var intressant där uppe. En nyfiken Matte måste ta reda på vad Modji var så intresserad av, samt fota Modji! Hon såg så söt ut där hon satt som en staty och stirrade ner i blåbärsriset. Bara huvudet stack upp i mängderna blåbärsris.
Klicka för större bilder.
Det dröjde lite innan Matte såg exakt vad Modji såg. Mängder med humlor! Modji var totalt omgiven av humlor runt om. Här rådde sannerligen ingen brist på pollinerare! Blåbärsblommorna gav riset en rödlila ton och här fanns mängder med potentiella blåbär i hela backen! Huruvida Modji hade förstånd nog att lämna humlorna helt ifred med sitt arbete, för att hon skulle få äta mängder med blåbär i sommar, betvivlar Matte.
Hemma på trappen ställer Matte krukor med sommarblommor och Modji har oerhört svårt att låta bli humlorna, när hon ligger bredvid. Trots Mattes förbud att döda humlor. Möjligen har Matte inlett lite strängare än tidigare denna vår när penséerna kom på plats. Mån om humlornas överlevnad. Modji har ändå lyckats döda några redan. En favoritsport som gått i arv från generation till generation. Getingar och bin är lika intressanta och aldrig har någon någonsin blivit biten. Nu var det nästan som om humlorna var för många för Modji att ens försöka fånga. Hon verkade snarare hypnotiserad av deras surrande, humlande mumlande, brummande tätt inpå henne. Helt orörlig satt hon där i ett par timmar säkert.
Aili var fullständigt ointresserad. Hon är skendräktig och ruvar. Hemma ligger Aili just nu helst i korgen i uterummet, dock utan låtsasvalpar som tur är. Hennes minnen och erfarenheter av att ha valpar är nog inte speciellt positiva tyvärr, så några leksaker eller andra valpersättare har hon ringa intresse för! Då Aili utöver sin önskan att få ligga i ide inte visar att hon är förändrad på något sätt får hon hållas. Hormonerna får leva runt och det går över. Aili jobbade precis lika intensivt och engagerat som vanligt på träningen i onsdags och på promenaderna är hon precis lika sugen och pigg som vanligt. Så varför göra ett problem av något som inte är det - tänker Matte.
Det är så lätt att hundägare skyller väldigt mycket på löpcykler och hormoner när det gäller tikar och grannarnas tikars löpcyklar och allas hormoner när det gäller hanar. Vill man kan man se problem överallt och skapa problem av sådant som är naturens gång. Mycket blir vad man gör det till och beror på hur man förhåller sig till det. Att en tik är skendräktig kan absolut bli ett problem alldeles av sig själv och det kan ju räcka så. Då får man ta det när det kommer. Ailis mormor Násti valde att omge sig med låtsasvalpar, som Matte elakt nog sålde av så snart de föddes. Ändå blev det så en gång att Násti fick mjölk och juverinflammation och då fick det bli antibiotika. Men det hände bara en enda gång. Aili verkar inte ha några problem med sin kropp så då har inte Matte det heller. I avsaknad av korgen i uterummet valde Aili att ligga i bilen där bakluckan stod öppen. Hon kunde välja helt fritt var hon ville vara och hon ville vara i bilen. Så då fick hon så klart ligga i bilen och häcka.
Det började bli kyligt och flocken återvände hem till den andra skogen, som egentligen är densamma men lite längre västerut.
Var rädda om er och ha en fin helg!
