Tisdag.
Vad gällde väglaget var det oförändrat. Tjock hård is med fördjupningar efter däck i vågor med lite snö på och över detta oerhört glest spridda gruskorn fläckvis. Vägen utanför stugan såg verkligen fläckig ut i ett smalt band på mitten. Vitt, vitt, vitt och så en meter med aningens aning brunt. Så åter bara vitt där gruskornen lätt kunde räknas. Bedrövligt och inte mycket att lita på som halkbekämpning. Inte mycket hamnade under däcken på passerande bilar, bara mellan hjulen. På tomten var det också halkrisk med ojämnt tilltrampad snö med isig yta och därpå tunt med snö. Det kändes bedrövligt och Matte fick en känsla av instängdhet. Husse gjorde som han gjort de senaste dagarna; han morgonrastade hundarna i skogsremsan jämte vägen och tog sedan bilen till brevlådan tvåhundra meter bort.
Matte trotsade till slut väglaget och tog med sig hundarna på en promenad runt kvarteret. Tänkande att en backe uppför och efter en kortare raksträcka en backe nerför skulle vara välgrusade trots allt! Två korsningar och två backar skulle ge välgrusat underlag att gå på åtminstone vid några tillfällen! Däremellan var det den läskigt hala raksträckan förbi det egna reviret mitt på. Inte många hade passerat tidigare av spåren i snön att döma.
Med fan i hågen, is i magen, hjärtat i halsgropen och tungan rätt i munnen greppade Matte hundarnas koppel och gav sig iväg. Med blicken stint och stadigt riktad neråt och siktande på synliga gruskorn; mitt i vägen och iförd kängor med snökedjor. Aili och Dima blev lyckliga över att äntligen få tillgång till vägkanter att nosa av! Problemet var att Matte vågade inte gå någon annanstans än där det kunde förväntas finnas några enstaka gruskorn i mitten och då var det svårt för hundarna att nå dikeskanterna där de goda dofterna fanns bitvis.
Det blev inga möten med någon eller något längs vägen och det var Matte tacksam för. Spänd i kroppen som en fiolsträng och nöjd med att ha vågat, anlände Matte hem igen efter tjugo futtiga minuter. Oskadd. Matte var nöjd och hundarna var nöjda och "all's well that ends well"!
Ännu lite tid tillbringades på tomten, men hundarna gick i stå och insåg själva att de inte kunde leka jaktlekar på grund av halka och de ville in rätt snart. Så och Matte. Inte en enda bil eller fotgängare passerade stugan under dagen. Väglaget avskräcker! Tänk vilken skillnad en välgrusad väg gör, när det är såphalt och farligt att lämna sin bostad. Matte saknade känslan av att vara fri i sin lilla stuga i skogen. Instängd.
