Lördag.
För en tid sedan upptäckte Husse att det skulle vara en inofficiell utställning hos Täby Hundsällskap. En hundklubb inne i samhället en halvtimme från Lapskreviret. Klubbstugan i Viggbyholm ligger intill en sporthall och en idrottsplan på ena sidan och en stor härlig gräsyta intill den stora småbåtshamnen på andra sida. Den är perfekt placerad och lätt åtkomlig för hundägare. Här har Matte för övrigt gått hundkurs med Modji.
Aili har inte ställts ut sedan före pandemin. Tanken var att efter pandemin skulle båda hundarna ställas ut, framför allt Modji som mycket pigg veteran. Då det känns viktigt att visa äldre hundar i gott skick. Utan övervikt och ännu välmusklade och i god kondition. Så var det med Modji ända fram till april i år. Då rasade precis allt.
Aili anmäldes i veteranklass, hon fyller nio år den nionde oktober. Snart alltså. Men har först för ett år sedan börjat verka riktigt vuxen.... Hon är hur lekfull som helst, med en stark och smidig kropp och hullet är väldigt lagom. Man känner med lätthet hennes revben utan att trycka det minsta och buklinjen är fint uppsvängd med tydlig midja. Vinerpälsen har satt sig. En snygg hund i Mattes ögon, även om hon försöker vara opartiskt.
Utställningen startade klockan nio med två ringar och kring klockan tio borde det vara Ailis tur att bli bedömd. Husse hade med sig en stol och slog sig ner med fin utsikt över ringen, med skogen av segelbåtsmaster och en glimt av vattnet i bakgrunden. En extra morgonfika fixade han snabbt med god macka i tältet intill. Matte tog med Aili för att strosa omkring i omgivningarna för acklimatisering, kontakt, uppvärmning och spontant uppställande då och då. Slående var att småhundarna dominerade. Hundar med ägare som kanske känner sig mer hemma i en klubb som inte heter Brukshundklubb. Ett gäng Rhodesian Ridgeback drog blickarna till sig. En uppfödargrupp med idel trevliga unga hundar. En av ungtjejerna glänste i en rosa sele. I tillbehörstältet fanns nog inga selar i stolek ens passande Aili. Det mesta var anpassat för småhundar där.
Klicka för större bilder.
Efter en skara Dvärgtaxar var det dags för grupp fem. Aili var ensam Lapsk Vallhund. Domaren var en mycket empatisk och inkännande hundkille med stor hänsyn till hundens integritet. Matte hade studerat honom och han behandlade alla hundar med respekt. Ingen självklarhet tyvärr. Han etablerade kontakt, tog varsamt men tryggt i hunden bakifrån och fram, smekte sig fram till nosen och lyfte läpparna för tandvisning. I stället för att luta sig över hunden i en hotfull position och greppa nosen, vrida upp den och dra upp läpparna. Något Aili har varit med om tidigare och ogillade väldigt mycket som ung hund. En behandling som även hennes mamma Modji och mormor Násti drabbades av vid samma tillfälle. Nu kände sig Aili bekväm med den här domaren, som uppförde sig som man bör mot en hund man inte känner! Heder åt honom. Matte sprang fort för att ge Aili chansen att visa sitt långa steg med driv! Hon har samma fina rörelser som sin mormor Násti! Lååånga kliv och hon är en tydlig travare. Matte öste på för att låta Aili komma till sin rätt i ringen. Aili ställde sedan upp sig väldigt fint framför domaren. Hon gjorde sitt bästa för att låta domaren få en bra upplevelse. Vilket uppenbarligen lyckades. Aili fick ett HP, blev BIR och gick vidare till gruppfinalen. Där placerade hon sig på andra plats.
Matte fick ett diplom med Ailis fantastiska kritik. Domaren gillade Aili. Ordet "vacker" användes många gånger!
Pommeranian verkade det finnas många av. Små som vuxna men oj så små valparna var! Matte har tidigare bara sett vuxna Pommar. Roligt var att se tjejen med en vuxen och mycket väldrillad hund. På "ligg" föll den ihop som ett korthus. På "stå" ställde den sig i utställningsposition snabbare än man han blinka! Den fällde liksom bara ut de fyra benen samtidigt och stod som en staty. Vilken kontakt och vilken härlig liten hund! Pigg, glad och samarbetsvillig.
Efter en givande förmiddag vände Lapskflocken hemåt och kunde konstatera att norröver hade det regnat rejält! Över utställarna föll inte en droppe. Tur skall man ha ibland. Medan det torkade upp lite kring Lapskreviret tog flocken siesta mitt på dagen. Aili gick och knöt sig under bordet och drömde gläfsande.
På sena eftermiddagen tog Matte med Aili på en långpromenad i området. Att Mattes ben samarbetar och först kutar omkring i en utställningsring några varv och sedan går en långpromenad känns sannerligen inte som en självklarhet! Tiden före höftbytena har varit minst sagt plågsam och ett liv i rullstol kändes inte långt borta. För nu rätt många år sedan. Alla höftbyten går inte heller lika bra som för Matte. Att kunna hålla igång så här i Mattes ålder är ingen självklarhet och det går inte en dag utan att Matte känner tacksamhet för att kunna gå obehindrat. Utan smärta. Att det även fungerade att springa i en utställningsring, fort nog för att ge Aili chansen att visa hur fint hon rör sig, kändes stort. Svårt att förstå kanske för den som är yngre och för den som inte upplevt helt utslitna höfter (eller knän).
Mycket tar man för givet. Dumt nog.
På fredagen - dagen före utställningen, tog Matte en härlig promenad på en dryg timme hemma vid skogssjön med Aili.