Varför får så många för sig att det räcker för en Lapsk Vallhund att man går med den i skogen? Att när man är en person som "gärna vistas mycket i skog och mark" eller "jag vistas gärna i naturen" är en Lapsk den idealiska hunden att ha med sig på promenaderna. Det enda man vill ha en hund till. Som sällskap i skogen och ute i naturen. Oftast kopplad då viltintresset kan vara stort hos en ras som kan användas som jakthund utöver som vallhund. En renodlad "Mullehund". Det är den inte. Vare sig av de annonser att döma där Lapska söker "nya aktiva hem med tid för hunden", eller enligt Husses och Mattes erfarenhet av rasen sedan 1998. Då den första Lapska blev en del av flocken. En Lapsk behöver så mycket mer. Varför får man för sig att en ras avlad för att valla renar, ett tufft jobb i ett tufft klimat bara behöver röra på benen? Genom att promenera/vandra nära sin förare. När den skall kunna hämta in renar långt utom synhåll från föraren och självständigt fösa dem dit föraren anser det lämpligt. Lapska på Blocket borde inte förekomma. Inte på grund av felköp.
Mattes första hund var en Dvärgpudel och den var med överallt! På skidtur i fjällen, på blåbärsplockning i storskogen, på vandring och paddling i Grövelsjön. Inne i Stockholm regelbundet åkande diverse olika fordon i kollektivtrafiken och den var med på familjens egen ångbåt i skärgården. Till det krävs ingen Lapsk Vallhund. Cirkuskonster hörde till Pudelns favoritträning. Fösa renar i timmar hade hon inte klarat däremot. Förmodligen inte heller att jobba så självständigt som de Lapska är kapabla till.
Är målet med hundägandet bara att man skall ha en hund som kan vara med i skogen och ute i naturen finns det så oändligt många raser att välja på. Som inte är så självständiga och som inte kan vara krävande vad gäller meningsfull mental stimulans i form av olika typer av aktiviteter. Som sök, spår, agility, NW och liknande. Som nöjer sig med att vara en hundkompis ute i naturen.
Efter en lördag med heldagsträning utomhus behövde familjens egna hundar och förare underhålla konditionen för att kunna genomföra bra frisök över stora ytor och i "miljö". Canicross är superbt för alla er som har kroppar för det! Att springa med sina hundar är utanför Husses och Mattes egen förmåga tyvärr. Man får göra så gott man kan med det man har och numera hör springande till tappade och saknade förmågor för flockens tvåbeningar tyvärr.
Husse for till Friskis och Svettis med bastu som belöning efter motionerandet. Matte greppade stavarna, iklädde sig hundförarbältet och anslöt Modji och Aili i sina koppel. Den första sträckan fick tjäna som uppvärmning och dikesnosande var tillåtet samt rastning. Vartefter ökade Matte farten och "framåt" var vad som gällde för hundarna. Aili närmar sig löp vad det verkar av behovet att skvätta över varenda doftfläck i hennes väg. Modji måste markera över, varför Aili måste vända tillbaka för ännu en skvätt. Ohållbart om man vill ha mer än styrfart! Det ville Matte och det fick vara färdignosat för högre fart och för motion. Inte promenerande. Stavarna är bra att ha för mycket mer än att få upp farten till ett taktfast och raskt gående av powerwalkkaraktär. Sätter man ner staven bakom en ihärdigt nosande hund. förstår den piken. Håller man staven som skyddande staket mellan hundarna och passerande bilar saktar förarna ner. Vem vill riskera en repa i lacken?!
Matte öste på för allt hon var värd! Modji travade och Aili längde stegen i skritten. Vickande på rumpan som vore det en gångtävling! Hon har ett otroligt steg! Håller skritten envist och det behövs en cykel för att få henne i trav när man som förare inte kan springa. Hon har en kropp som ger mycket effektiva rörelser och hon är mycket snabb och smidig. Påskjutet är mycket bra och kraftfullt. En duglig hund. Som tur är finns det möjligheter till lösspringande för att låta henne sträcka ut ordentligt. Den närbelägna golfbanan är en favoritplats när den är tillgänglig.
Matte valde en lite annan väg än "Mossvägenrundan", där idealtiden ligger på 45 minuter med vanligt raskt promenerande, för att förlänga sträckan och gåtiden. Området består av två dalsänkor med genomrinnande bäckar och däremellan bebygda berg. Många hus ligger mycket högt med trappor sista biten upp. Nu höll Matte farten uppför en av de brantaste backarna och tog i det där sista som känns tufft. Jobbade på för att inte korta stegen och minska farten. Hjärta och lungor fick jobba. Väl uppe fick hundarna nosa längs vägkanten till dess Mattes puls gick ner. Intervallträning. Sedan var det fullt ös nerför igen och uppför nästa backe. Hem kom Matte icke förty tio minuter för tidigt! En timme var målet att hålla igång för motion. Det blev bara femtio minuter. Snopet. Men bättre än ingenting.
Hundarna verkade nöjda när de släpptes lösa på tomten och fick välja själva vart stegen skulle leda. Matte tog tag i att rensa bort stoppande nerblåsta grenar i den nu vilt forsande bäcken. Nivån är i höjd med gräsmattan! Den överfulla vattentunnan vid husknuten tömdes inför fallande temperatur och de sista trädgårdsprylarna som behövde komma under tak togs om hand. En timme till lyckade Matte hålla igång innan hundarna satt på trappen och ville in. Småregnat hade det gjort hela dagen och det var inte utan att hundarna fick bestämma. Matte gick in i stugan och tände en brasa i kaminen och satte på kaffevatten. Husse hade bra luktsinne, för han dök upp just som kaffet var klart! De nybakade pepparkakorna provsmakades så här på "pepparkakans dag". Anna-dagen har alltid varit den dag då lutfisken skulle läggas i blöt. Det där med pepparkaksdagen var något nytt!