Måndag.
Husse gick till brevlådan med hundarna och hämtade morgontidningen. Det var ännu minusgrader. Det var uppehållsväder. Det gick bra att gå på väggen. Sedan började det duggregna. Regnet övergick i blötsnö som föll glest. Så började det snöa ymnigt! För att rätt som det var övergå i regn och blåst som tilltog snabbt. Sedan regnade det. Hela dagen. Hela yttertrappen blev belagd med såphal is! Regnet föll på en kall trapp. Så blev gången till snickarboden, vedboden och grinden såphal. Husse grusade. Det blev bra; men utanför grinden gick det inte att gå. Husse tog bilen till Friskis och Svettis. Matte ägnade sig åt inomhussysslor hela dagen. Med avbrott för en rastning av hundarna ett kort stycke bortåt vägen och gående i den snöiga strängen intill plogvallen, för att hålla sig på fötterna. Även med hakförsedda snökedjor på kängorna var det snorhalt! Hakarna greppade inte i den blankpolerade isen.
Husse kom hem och konstaterade att de stora vägarna var nu bara och fina att köra på, där det inte var stora vattensamlingar. Den sista biten hem bestod av två djupt nerkörda och tillfrusna spår, där bildäcken skurit ner i det tjocka tillkörda snölagret som blivit is. Det fanns inte en chans att styra ur dessa djupa fåror och möten var totalt omöjliga.
Vägen utanför stugan låg öde hela dagen. För att kunna rasta hundarna på kvällen gick Husse till stor del i plogvallen. Icebugs fungerade inte på den kullriga och isiga vägbanan. Ännu har hundarnas lekplats i snön på gräsmattan inte förvandlats till is. Det är bara en tidsfråga. Man kan inte gå på vägen och hundarna får inte leka på isen på tomten. Skogen är isfri snett över vägen! Det blir nog räddningen de närmaste dagarna.
Matte och Husse blev tipsade av en vän att ladda ner appen "Lokalsinne". Vilken bra app! På "gröna kartan" visar en röd plupp var man befinner sig. När skogen förändrats och förändras kontinuerligt, med stora hyggen och försvunna stigar, kan det under stundom vara svårt att känna igen sig. Man är gps-uppkopplad och det kan kanske underlätta den dag man inte hittar ut själv. Eller kan gå för egen maskin. Fallrisk finns alltid och med åren ökar risken tyvärr. Man blir spårningsbar tänker Matte. Som varit ute och letat med hundarna efter många som villat bort sig på ett eller annat sätt.