Fredag - Luciadagen.
Husse hade köpt lussekatter och fint dekorerade pepparkakshjärtan och bryggde kaffe. Matte tände en brasa och många ljus och satte på teven. Nu skulle det firas Luciamorgon i Gränna kyrka med Luciatåg och vacker sång i gryningen. Modji och Aili fattade ingenting. Dygnet blev bakvänt, då någon teve aldrig tittas på i stugan annat än kvällstid. De fick vänta på sin frukost och Aili satt i Mattes knä och tittade storögt på skärmen. Prästen höll ett av de mer minnesvärda tal Matte någonsin hört i en kyrka!
Snart begav sig Matte själv till en närbelägen kyrka. Inte för firande av någon Lucia dock.
Detta blev en kontrasternas dag. En sorgens dag. En nära vän sedan fyrtio år skulle begravas. Matte hade inte underrättats, hade läst dödsannonsen helt nyligen. Fick ingenting att stämma. Det sista samtalet tydde på god hälsa för inte länge sedan. Åren till trots. Ett glatt samtal med en aktiv person som blivit av med långvarig värk.
I kyrkan var det ödsligt. Kalt. Några få blombuketter. En gigantisk från någon som inte var där, men som Matte absolut förväntat sig se där. Mattes lilla gulvita bukett försvann intill den vita kistan.
Ett syskon. Den enda släktingen. Ett par grannar, en annan gammal vän och Matte. Totalt åtta personer var där. Utöver personal. Tre psalmer sjöng organisten och så tog man farväl och hedrade med en bukett på kistan. Så var allt slut. Ett åttiosexårigt liv hade upphört och inte mycket fanns att säga. Ett helt liv levt på samma plats på jorden. Fanns det inte fler som ville ta farväl? Var det inte värt mer? Har vi verkligen inte tid längre att sätta av en eftermiddag för att hedra någon vi känt i många tiotals år? Pratat med och om fram till det tog slut. Helt plötsligt och oväntat. En kväll när Matte var och tränade hund. Hon borde ha varit där då. Men visste ju inget.
Ut från den ödsliga och knappt dekorerade lilla lantliga kyrkan gick alla och skiljdes sedan åt. Var och en till sitt. Matte åkte och handlade en grillad kyckling att dela med Husse. Matlagning kändes inte lockande.
Om man skickar en jättebukett som syns väl har man köpt sig fri och behöver inte avbryta vardagen för ett kyrkobesök. Inte ens en hälsning fanns på kortet. Bara två namn. För syskonet hade det kanske varit ett stöd att i en åldrings ensamma vardag få möta människor och empati.
Vi var bara sju stycken som kom. Det tog bara fyrtio minuter. Är man inte viktigare när livet tar slut efter åttiosex år.
Det var i alla fall ingen "direktare". Direkt från sjukhussäng till ugnen utan närvaro av någon. Ingen behöver bry sig. Ingen cermoni som gör dödsfallet begripligt för anhöriga och andra.
Matte vill inte ha någon direktare för egen del. Matte vill att familjen skall få en fin övergång när den dagen kommer. En fin minnesstund med förhoppningsvis någon mer närvarande för deras skull. Det sorgliga med att åldras är att allt färre blir kvar runt om.
Funderade Matte, när hon körde hem genom en mörknande skog.
