Fredag.
Dagen efter och inget var förändrat, men ändå kändes det annorlunda. Pandemistämpeln 70+ etsades fast i pannan och många med Matte kände sig därmed automatiskt också stämplade som "gamla och sköra". Hur pigga och friska de än kände sig i kropp och knopp. Nu är både Matte och Husse 75 och en liten smula + och känner sig som förr; som för fem år sedan. Eller som för tjugo eller trettio år sedan. Men ändå inte. Det är fler som inte kommer att få fira sin sjuttiofemårsdag av tidigare vänner och bekanta. De fattas. Det känns mer som en ynnest att ha fått fylla 75 än 70. Mer värt att fira. Även om ålder "bara är en siffra" så är det dock ett faktum. Ett år äldre och mycket skall ännu hinnas med!
För att hinna med behöver man ta det lite lugnt ibland. Hundarna lämnades hemma och Matte lämnades av hos frissan, som gjorde vad hon kunde med Mattes allt glesare kalufs. En trist utveckling för ett sedan födseln tunt och mjukt hår. Husse föreslog peruk.... Själv for han vidare för årlig provtagning inför kontrollbesiktningen och upptäckte att det var stängt! Fel tid var angiven i kallelsen!
Hemma väntade sedan hundarna på den långpromenad som Matte utlovat, nu när det gått en vecka sedan Dimas akuta blockhälta med veterinärbesök. Han gick fint redan dagen efter, men Matte har ordinerat sparsamt promenerande under en vecka. Nu var det dags att gå långpromenad igen, så då gjorde Matte det med hundarna. De uppskattade mycket att få gå och nosa ordentligt längs vägkanten och fick så göra halva promenaden. Sedan var det motionsgående som gällde i rask takt.
Lördag.
Sista regnfria dagen inför ännu en vecka med regn varje dag. Några dagars "sollucka" har tagits till vara! Ordvalet är inte Mattes - det är taget från väderprognosen.
Flocken for ut till Torpet närmare kusten, så snart de svenska fotbollstjejerna säkrat bronsmedaljen mitt på dagen. Framför allt Dima hade stora mängder ackumulerad energi och spring i benen fanns det gott om! Han var i konstant rörelse mer eller mindre hela tiden, från ankomst till hemfärd. Husse klippte gräset med gräsklipparen och Matte bidrog med trimmern där klipparen inte kom åt. Dima höll koll på allt och alla överallt! Aili placerade sig på altanen utom räckhåll för alla maskiner och med god utsikt över reviret.
När Matte var klar med trimmern efter att kört två batterier tomma, tog hon med sig hundarna upp i skogsbacken där blåbärsriset täcker en tredjedel av den stora skogstomten. Aili och Dima kan absolut plocka bär själva! Ändå försöker de få Matte att plocka åt dem. Med blåbären var det precis som med vinbären och krusbären hemma. Blåbären var många! De var jättestora, saftiga och fantastiskt goda! Matte plockade och åt! Massor! Som hon stoppade i sin egen mun. Hon lät sig inte styras av sina lata hundar. Varför de varefter spred ut sig och plockade och åt själva. Dimas första taktik var att så snart Matte stod stilla och plockade från en stor blåbärsbuske slängde sig Dima omkull över alltihop och tittade vädjande på Matte. Som naturligtvis då inte kune komma åt ett enda blåbär till vare sig Dima eller sig själv. En mycket dålig taktik insåg Dima så småningom, när Matte helt sonika lämnade platsen.
Många timmar blev det vid Torpet och efter en sista rusch över tomten där Dima kutade på både Husse och Aili, damp han omkull och vilade en stund. För första gången var han inte svårövertalad när det var dags att gå till bilen för hemfärd. Dima var nöjd. Framför allt var han och Aili hungriga och ville hem!
Filmen där Dima får springfnatt ligger på FB.