I helgen har det varit stor utställning. Två dagar i rad och två olika domare bedömde hundar av samma ras, som andra domare tidigare bedömt. Resultatet visade med all önskvärd tydlighet på, hur otroligt godtyckligt det kan bli när olika domare skall tycka till om samma hund. En hundutställning innebär att en person skall diktera vad han för ögonblicket ser. En oerhört subjektiv bedömning under ett mycket kort ögonblick. En subjektiv bedömning gjord av en person som kan ha bra och dåliga dagar som alla andra. En person som skall titta på och bedöma en hoper hundar av en mängd raser under en och samma dag. Som självklart känner igen vissa hundar och utställare mer eller mindre privat och djupgående. Vilket innebär en belastning när de opartiskt på en tävling skall rangordna ett gäng hundar. Inte lätt!
Flera domare har tidigare bedömt en hund som kvalificerad för en championtitel och en annan tycker att den är rätt medioker. En hund bedöms den ena dagen som rätt medioker av en domare och dagen efter tycker en annan domare att den är värd högsta betyg. Nattliga mirakel sker lite då och då i utställningsvärlden. Hundar till och med växer och krymper på höjden.
Är det då rätt att hundutställningar skall vara en konkurenstillställning? Är det inte avelsvärdet som skall beömas? Vilka hundar är rastypiska nog för att avla på och vilka är det inte. Men man tycker ju så olika....
På onsdagen var det blött snöigt och kallt blåsigt. Matte tog först med hundarna över vägen till skogen för lite morgonrastning i skydd av de stora granarna. En kort rastning blev det och hundarna var bara ute på tomten en liten stund därefter. Väntande på Matte som skottade snö, satt de på rad på glasverandan och väntade på att få komma in i brasvärmen.
Det fortsatte att blåsa och det snöade till och från och på eftermiddagen tog sig Matte i kragen och gav sig ut på en motionspromenad i rask takt med hundarna. Vägarna var snöiga på frusen mark, men förvånansvärt många bilar hade redan hunnit köra till snön och gjort vägbanan bitvis halkig. Matte höll sig i vägkanterna och hundarna var måttligt roade av Mattes fart, som förhindrade nosande och revirpinkande. För deras del kunde Matte gärna gå i samma knapptstyrfarttempo som innan höftoperationen. Oj så mycket de fick stanna och nosa då! De hann väldigt mycket på den tid det tog för Matte att gå den dubbla koppellängden... En tid Matte dock inte alls vill ha tillbaka. Nu älgade Matte på och gick sig både varm och svettig. Försökte att inte sakta ner för mycket i uppförsbacken. Vid hemkomsten konstaterade Matte att sträckan inte tagit längre tid än när det häromdagen var barmark. Härligt! För hundarnas del kunde det gärna ha tagit den dubbla tiden förståss.