Husse och H. tillbringade flera timmar i går efter jobbet med att förbereda dagens prov. Legor skulle göras i ordning, en tunnel stängas av, en annan tunnelmynning täckas för så att ett mörkersök kunde ordnas, avspärrning fixas, samt en hel del till! I morse gick så Husse upp i ottan för att vara på provplatsen - Hakungekrossen, redan 07.00. Matte gick upp när Husse åkte, för att ta över eldningen, så att huset skulle hålla värmen över dagen. När de Lapska fått frukost och en kort morgonrastning åkte även Matte iväg.
Provet var egentligen två olika prov. Husses tre kvarvarande kursare skulle göra ett SBK delprov-2. Då kom en begäran att även ett slutprov skulle ordnas för olika ekipage från andra delar av landet. Att så här års hitta lämpliga områden för räddningshundprov är inte lätt. I synnerhet som ruinstaden i Rosersberg är borta. Proven var planerade att förläggas där. Hänsyn måste tas till säkerheten för både människor och hundar. Många träningsområden är livsfarliga när de är snötäckta! Uppstickande armeringsjärn syns inte under snön och kan spetsa en hund eller snubblande människa.
Hakungekrossen måste godkännas av SBK, frivilligsektorn, som provområde. Så hade skett. Allt var klart därvidlag. De domare som var engagerade av Husse för att bedöma hans kursare var fullt nöjda med område och upplägget. För slutprovet var andra domare vidtalade av SBK och där var tillfredsställelsen uppenbarligen inte lika stor. Men proven kom igång så småningom.
På de båda proven skulle hundarna testas på ett IPO-R sök och ett frisök, samt på olika moment på stationer. Skott under arbete testades också. Av förklarliga skäl blir det en hel del väntan, eftersom varje ekipage bedöms separat. Som tur var hade Husse och H. "tumme med Pohlman" och det var bara två minusgrader, mulet och en svag vind. Mycket snö, men inte halt.
På delprov-2 gick totalt fyra ekipage upp. Lika många gick upp på slutprovet. Av de fyra ekipage som gjorde delprov-2 blev tre godkända. Ett ekipage blev underkänt, men fick möjlighet att gå upp på ett nytt prov. Normalt får provet endast göras en gång. Hunden i fråga har gått mycket bra på träningen den sista tiden men var för dagen inte alls i form av någon anledning.
Av de fyra som gick upp på slutprovet godkändes endast ett ekipage. De övriga tre fick även de möjlighet att göra ett omprov. Matte var inte närvarande vid genomgången, som skedde enskilt med ekipagen. Därför är orsakerna till underkännandet samt möjligheten till omprov okända för Matte.
♦
De Lapska hade inte fått någon morgonpromenad, av den enkla orsaken att Matte såg möjligheten att låta hundarna vara lösa längst inne i bergtäkten! Långt bortom provområdena och med höga avgränsningar i form av lodräta bergsidor. Dit körde Matte iväg och släppte ut sina hundar. Till och med Gázzi blev springtokig till en början och kastade sig uppför minifjällen, skapade av stora snötäckta grushögar! Gázzi hittade räfflade traktorspår och rullade sig med välbehag. Däckavtrycken kliade säkert skönt på ryggen! Modji blev allt yvigare men höll koll på flocken. Några gånger försvann Modji bakom någon maskin eller större hög. Då stannade Násti och spanade efter sin dotter. Så snart Modji dök upp igen fortsatte Násti frammåt. Här finns det riktigt stora ytor och en del var plogat andra delar var oplogade. Gázzi gick helst där det var plogat eller i traktorspåren, Násti gick lite här och där och Modji tycktes föredra att plumsa fram i djupsnön eller i högarna av ihopplogad snö. Tänk så lika vi är! Hundar och människor! Åldersmässigt beter vi oss ungefär likadant. Äldre individer, kontra medelålders och tonåringar.
Matte stannade kvar på denna härliga rastplats ganska länge och passade på att dricka lite varm choklad, medan hundarna rörde sig fritt. I övrigt så promenerade Matte omkring kors och tvärs för att själv inte stelna till och börja frysa. Samtidigt tränade Matte en hel del inkallningar och fjärrdirigeringar med hundarna. Det gick alldeles utmärkt ända till Násti upptäckte djurspår på en något lägre slänt. Modji anslöt sig och började röra sig uppåt på skrå. Násti uppmärksammade inkallningen, men inte hennes dotter! Modji var döv och blind för allt annat än att följa spåret! Matte närmade sig farligt fort (smärre överdrift!) och Modji beslöt sig för att dra sig neråt igen. När hundarna hoppade in i bilen var det fem plusgrader i bilen och inga täcken behövdes. Efter lite varmkörning var temperaturen uppe på nästan femton plusgrader!
Efter en matpaus och vila i bilen fick hundarna komma ut och vara lite sociala i koppel en stund. Det fanns många gamla bekanta att hälsa på!
När Husse och Matte sjönk ner i varsin fåtölj framför brasan och Gázzi och Násti gick och knöt sig efter middagen var det full rulle på Modji. Så klart! Nu när Matte satt så bra till ville Modji ha dragkamp. Länge! Hon morrade och trasslade in sig i den gamla strumpan. (En ihopsnodd strumpa stoppad i tån på en annan strumpa som knyts ihop. Gratis och populärt!) Hon jobbade med hela kroppen och försökte hålla i med både mun och framtassar. Hon slet, vände, vred och ryckte. Så snart Matte tappade strumpskaftet bjöd Modji upp till fortsatt kamplek.
Men så småningom slocknade även hon! Vår yrhätta! En sjövild och härlig hund!
JTillbaka