Hade denna Nástis tredje valpkull i stället varit Mattes första erfarenhet av "knytteri", så hade det kanske inte blivit något mer valpfödande i det lilla huset i skogen. Man kan tycka att Nástis juverinflammation och spruckna juver när knytten var blott tio dagar, kunde räcka som orosmoment, under de 3½ månader som gått, sedan Násti och Harmi träffades i ett vintrigt Helsingfors. Men icke då.
I söndags morse vaknade alla knytt och for omkring hel och halvvilda som vanligt på sin lekplats bakom huset. Lite senare var det dags för deras frukost och vanligtvis kastar sig alla över matskålarna innan de nått marken. Så icke nu. Alla utom Adja betedde sig som vanligt. Adja gick fram till matskålen men förmådde inte äta. Strax efter erbjöd Násti lite dricka för knytt stående vid mjölkbaren. Adja gick även dit och liksom försökte äta, men kunde inte. Något måste vara fel. Det var uppenbart. Misstanken bekräftades när Matte noga studerat honom en stund och han förgäves försökte bajsa. Förstoppning uppenbarligen. Tempen togs för säkerhets skull och för att stimulera tarmrörelserna. Adja krystade men inget kom. Magen var lika stinn som på bröderna, som just ätit frukost. Ett telefonsamtal till Djursjukhuset Albano och Matte fick rådet att komma in med den unga valpen.
Sagt och gjort. Inget att vänta med trots att Adja i övrigt inte föreföll dålig. Väl där föreslogs att Adja skulle bli kvar för observation och kanske röntgas om tillståndet inte förändrades. Matte misstänkte att han lyckats peta i sig något skräp och hade funderingar kring ett ultraljud. Kunde det synas där möjligen? På platsen finns en ny och mycket känslig ultraljudapparat visste Matte. Dock var inte alla veterinärer utbildade på denna apparat ännu. Förslaget föll i god jord och den undersökande vetten kallade på två mer utbildade kollegor. En av dem fann "zickzackstrukturer" som även Matte kunde se. Matte fick sin misstanke konfirmerad angående stopp i tarmen, tarmen hade börjat "trä upp sig". Enligt veterinären på ett föremål eller på sig själv. Tarmrörelserna fortsätter trots ett stopp. Det kan även vara en stressreaktion vid foderbyte såsom övergång till valpmat vid avvänjning. Enligt vetten. Det enda sättet att få klarhet var att öppna buken på Adja.
På sena eftermiddagen ringde den opererande veterinären och berättade att hon en bra bit ner i tunntarmen på Adja funnit att en liten "tygsudd" hade orsakat ett totalstopp. "Det var väldigt bra att du kom hit med honom i ett så tidigt skede!" Ord som Matte sedan dess fått höra flera gånger. Som vanligt skuldbelägger man sig själv i en sådan situation. VAD HAR JAG MISSAT??? HUR SER TYGSUDDEN UT? VILKEN FÄRG?
Veterinärens svar: "Du kan naturligtvis välja att föda upp valpar i en helt steril miljö, ett tomt rum med kala väggar och totalt i avsaknad av faror, men vad får du för valpar/hundar då? Så kan du välja att föda upp valpar i en stimulerande miljö med vissa faror och få helt andra valpar/hundar. Jag skulle föredra det senare. Livet är farligt. Det är farligt att leva".
På måndagmorgonen hade Násti en tid för en sista kontroll av läkningen av hålet i juvret. Tillbaka till Albano alltså. Hålet är totalt igenvuxet och huden är så slät och fin att hålet bara kan anas av den som vet om det. Mer än godkänt enligt veterinären. Därefter hade Matte ett möte med den veterinär som ansvarade för Adja. Han åt själv och han hade ingen feber. D.v.s. Adja. Alltså fanns det ingen anledning att få igång honom genom att låta honom dia en stund. Han mådde bra och veterinären upplevde honom som förvånansvärt lugn och trygg där han vårdades på "torget" där alla hela tiden passerade. Han blev snart allas kelgris och fick massor med uppmärksamhet! Han lät sig villigt pussas på och hanteras.
Dock återstod lite tid för att man skulle veta att läkningen kommit igång som den skulle. Det utvändiga sårets läkning kunde man ju lätt följa, men såret på den synnerligen tunna och sköra tunntarmen var en riskfaktor. Matte informerades noga om riskerna för komplikationer och gavs rådet att vänta till dess Adja kommit hem, innan utomstående informerades.
Adja har alltså kommit hem nu. Han hade kunnat få åka hem redan under tisdagen, men då Matte ville se till hans bästa framför ekonomin, fick han bli kvar till onsdagen. Hos Folksam täcks inte en 5 veckor gammal valp av någon som helst försäkring. I dag fyller knytten 6 veckor. Adja är nu en rent bokstavligt oerhört värdefull liten kille.
Hemgångsråd är: specialmat (liten burk) i två dagar uppblött till en soppa. Därefter specialmat utan vatten i två dagar. Sedan långsam övergång till uppblött valpfoder. Såret måste skyddas från beröring av Násti och resten av brödraskaran. Inget umgänge utan sträng övervkning alltså. Samtidigt måste Adja återinlemmas i sin flock och hans mamma måste få ha honom nära. Matte hittade en stump tubgas för armar och fixade en liten kroppsstrumpa åt lillkillen. Fyra hål för benen och ett pyttehål till snoppen. En bit tubgas för att förankra härligheten i gasväven som håller plastkragen. Således två stora vita rosetter bakom öronen! Överföldigt material hängande ner över svansen. Såret är långt och går från revbenen, förbi snoppen ända till pungen (blivande). Foton finns och kommer att visas senare. När Matte hinner. Han såg ut som en liten Lucia i sitt vita nattlinne och stora krage. Tyckte Matte. Det tyckte inte hans mamma och inte Ante. Ante gömde sig och Násti tittade länge och stack sedan iväg när han kom och ville dia..... Matte ingrep och talade Násti tillrätta, men hade stor förståelse för motviljan mot en plasttratt tryckt upp mot den renrakade och tidigare så sargade undersidan. Pirak agerade på sitt sätt - han skällde ut brorsan!
Till natten löstes situationen på så sätt att Adja fick flytta in i en riktigt stor stålbur, med plats både för sovfäll och toalettidningar. Buren står i köket hos resten av knytten. Under torsdagen har han fått vistas ute i valphagen framför huset tillsammans med Aiko i omgångar. Matte har övervakat noga! Nattlinnet används inte längre. Retstickorna Pirak och Ante har Husse tagit hand om på baksidan. Pirak ställer sig utanför buren och råskäller på Adja, samtidigt som han hoppar mot buren.... "Ha, ha! Du kan inte ta mig!" I övrigt har Adja vistats i en stor tygbur tryckt mot staketet till valphagen där hans bröder vistats.
Adja fick även besök av sin blivande familj under hela eftermiddagen. Han slapp sin "tratt" och han fick vandra omkring i koppel. På sjukhuset lärde han sig att säga till när han behövde gå på toaletten! Maten innehåller mycket vatten och han måste kissa ofta.
Även de övriga knytten fick vara ute en hel del på tomten i koppel. De tar för sig och är väldigt nyfikna.
Vartefter har Adja inlemmats i sin flock under dagen och rätt som det var började Ante lägga sig tätt intill de olika burarna där Adja vistades, för att smånojsa med honom! De två bröderna låg där och småpratade och var gudomligt söta ihop!
Husse och Matte har inte direkt haft några problem med att få tiden att gå de senaste veckorna.
Sagt om Adja på Djursjukhuset: En väldigt trygg valp. En cool kille. En mycket självständig kille som vet vad han vill.
Adja har varit utsatt för ett trauma. Visst. Men han har klarat sig bra och han har också fått mängder med social träning samt miljöträning. Han har tränat att åka bil (tyst och lugn) och han har koppeltränat. Han har lärt sig att gnälla när han behöver uträtta sina behov. Han har även lärt sig att han blir omhändertagen när han skriker. På gott och ont.... ;-)
Här hemma är han precis lika vild som vanligt och måste hållas kort mot sin vilja. Aptiten är stor och magen fungerar utmärkt.
Det hade kunnat vara avsevärt värre. Att leva är som sagt inte riskfritt. I varje fall inte om man vill ha kul under tiden!