Måndag.
För den som är nyfiken på hur styrelsen i rasklubben för Lapsk Vallhund ser ut efter årsmötet, går det bra att titta in på rasklubbens hemsida.
Dagen riskerade att bli regning men temperaturen låg på några minusgrader när Lapskflocken steg upp alldeles för tidigt. Hundarna följer ljuset och anser att klockan sex känns rätt lagom för en start på dagen! Då väcker de Matte och sedan går de och lägger sig igen, när de inser att klockan inte alls var sju! Matte smyger upp, bara för att konstatera att Husse är på g även han! Gamlingar anses inte behöva sova lika mycket som tidigare i sina liv och det finns väl en poäng i detta. Man har mindre tid kvar framför sig som är "sedan", så då är det väl lika så gott att ta vara på den tid man har.
Matte gjorde eld i kaminen och fixade hundmat och kaffe, medan Husse tog med hundarna på morgonpromenaden bort till brevlådan för att hämta morgontidningen. Enda möjligheten att ta sig dit är endera genom skogen längs med vägen eller med Icebugs på fötterna och balansen mitt i magen. Som när man rider. Inte nog med att det är is över hela vägen! Det är en yta präglad, bokstavligt talat, av de frusna spåren efter traktordäcken och ett rent elände att gå på! Sandar gör man bara i korsningar och de brantaste backarna i det kuperade området.
När temperaturen stigit till nollan mitt på dagen tog Matte fan i båten och tog med hundarna på en långpromenad i området. Än hade det inte börjat regna! Med tanken att - tog hon sig bara den långa huvudvägen söderut mot de mer centrala delarna, med många backiga småvägar med inte så mycket trafik, så fanns kanske ett visst hopp om vägbanor som var mer lättgångna då de inte var asfalterade.
De första tjugo minuterna var verkligen ett mycket tröttsamt traskande med både halkrisk trots "spikskor" på den stenhårda isbeläggningen och snubbel-/vrickningsrisk i de profilerade traktorspåren i lika hård is! Matte vaggade fram som en babuschka lite kors och tvärs över vägen, vilket hundarna inte hade något emot. Det gav dem ypperliga möjligheter att nosa både här och där och det var ett himla pinkande överallt! Aili signalerar att hon närmar sig löp vilket hon gör ett par månader innan det är dags för det mesta. Men man vet ju aldrig, nu när hon inte dras igång av sin Mormor längre. Frågan är om det är försvarbart att sätta ytterligare knytt till världen i den "valpboom" som är denna vår. Finns det några hem kvar till några Ailiknytt när det redan fötts en massa valpar. Funderar Matte när Aili tömmer sin festblåsa storlek XL högt uppe på snövallen, med en rejält stor och synlig signalfläck ännu en gång.
Uppför berget och nerför berget på lite mindre vägar kunde Matte gå rätt bekvämt, för första gången på länge! Som förhoppningen var. Någon fan i båten var det inte längre. Hen blev kvar nere på Ringvägen! För övrigt medförde de branta backarna att här var det sandat och isen var uppluckrad och det tröttsamma traskandet blev ett trevligt traskande och uppförsbackarna kändes som en barnlek i jämförelse med de två huvudvägarna i dalgångarna. Hundarna njöt av nya dofter från främmande hundar, längs vägar de inte beträtt sedan det var barmark. Mattes vaggande ankgång övergick i relativt spänstigt uppför- och nerförgående och inte började det regna heller! Rätt bra kändes det!
Men hem måste man ju förr eller senare, så promenaden som blivit lång, avslutades som den började med fan i båten och tjugo minuter på samma förabannade knaggliga isgata. Då började det snöa. Stora flockiga flingor som täckte hundarnas ryggar som vita täcken och Matte drog huvan över skulten och lutade sig framåt i den kraftiga och kalla motvinden. Bättre än regn och väldigt vackert! I det svaga motlutet blev fan i båten allt tyngre, men Matte rodde trots allt hen i land till slut och hundarna hade fått en lång promenad. Äntlilgen. Matte ocskå för den delen.