Så himla värdelöst att gå i 2½ timme utan hundar!!! Så onödigt på något vis! Så himla tråkigt. Så ensamt. Det var vad Matte ägnade sig åt på måndagseftermiddagen.
Bilen skulle in på service. Det var hög tid nu. Varje gång Matte startade bilen skrek den tillbaka: "SERVICE NOW!" Nu! Omedelbums! Det skulle ha gjorts under julhelgen! Enligt datorn i magen på bilen. Men det gick ju inte. På måndagen hade bilen fått den efterlängtade tiden hos Norrbil i Norrtälje. Den ursprungliga planen var att ta med hundarna och sedan ta en lång och härlig promenad i det fina vintervädret. Den planen reviderade Matte när vädret slog om. Plusgrader och mängder med snövallar och uthälld sand på vägarna som skulle smälta samman till skitiga sjöar och halkvarning/moddvarning var utfärdad. Att klä Lapsktjejerna i galon och stövlar kändes inte aktuellt. Sådana attiraljer finns inte heller hemma. Hundarna skulle inte ha minsta glädje av att gå i timmar på smutsiga och blötslaskiga trottoarer och vägar. De skulle ha det mycket bättre hemma i brasvärmen. Om än lämnade ensamma under eftermiddagen.
Således fick Matte vandra runt alldeles själv. Norrbil ligger utefter den stora genomfartsleden just som man kommer in till stan. Därifrån leder en låååång, jättelång faktiskt, backe ända ner till stans centrum vid ån och Norrtäljeviken. Där hade Matte några platser att besöka, för att fördriva tiden.
Lite otydligt kunde Matte uppfatta en signal från mobilen. Passerande bilar förde ett förfärligt oväsen, där de under dubbdäcken krossade den utströdda halkbekämpningen till finkornig sand. I hörapparaten blev det till ett öronbedövande oväsen! En av de valpintresserade valde att inte bara ha elektronisk kontakt och hade en stund över. Matte hörde ingenting. "Du får skrika för jag hör inte vem du är! Det är ett sånt liv här!" Skrek Matte i örat på den okända. Samtidigt som Matte spanade vilt efter en möjlighet att komma från den smala trottoaren som löpte längs den smala gatan mellan de gamla trähusen. En port blev en tillfällig räddning. Till dess Matte insåg att hon var en dörrstopp. Längs husen droppade vattnet från taken och Matte sökte en ny, mer pratvänlig miljö. En parkeringsplats vid ån funkade i alla fall bättre, trots bruset från ån. Förlåt för ett kanske bitvis konstigt samtal där Matte kanske föreföll lomhördare än vanligt.... Men tack för ett trevligt samtal om Lapska Vallhundars mentalitet, arbetsegenskaper, MH-resultat och framtiden!
Matte vandrade vidare ner till hamnen. Till favoritloppisen i Hamnladan. Ångbåten Norrtelje ligger där som ett minne från forna dagar och inbjuder till goda måltider. Lantmännen har lämnat hamnen, Hamnladan hade stängt. Här skall nu byggas sjönära bostäder. Som överallt. Hur rimmar det med befarade högre vattenstånd till följd av klimatförändringar? Alla stränder byggs dessutom bort och privatiseras och allmänheten stängs ute från vattennära promenadstråk. Strandskyddet tullas det friskt på i denna kommun.
Loppisen uppgavs vara flyttad till busstorget, så Matte halkade dit. Den hade inte öppnat ännu. Måleriarbeten kvarstod. I stället slirade Matte vidare till Avesina och handlade batterier till hörapparaten. Billigare än på Teknikmagasinet. Matte borde ha stoppat apparaten i fickan, för att slippa det hemska och obehagligt förstärkta och förvanskade ljudet från dubbdäcken mot gruset! Men så långt räckte inte tankeförmågan.....
Här någonstans började mjölksyran kännas i benen. Trottoarerna var moddiga, isiga, sliriga och tunggådda. Arma den gamle man som i oerhört sakta mak hasade sig fram, stödd av käpp. Han skulle till Apoteket och dit tog han sig med mycket stor möda. Den kvinna som körde fast med rullatorn stup i kvarten hade det inte mycket lättare. Så vad gnäller Matte för...... Resultatet av dåligt plogade trottoarer visar sig när alla snö förvanlas till moddöverdragen, isig puckelpist. Det lär inte vara ett dugg bättre inne i Stockholm! Stora gåproblem överallt och många halkolyckor.
Matte påbörjade den segdragna vandringen uppför den nu ännu längre backen tillbaka till Norrbil, i stadens utkant. Två steg fram och ett steg bak. Stora sjöar hade nu uppstått i varje vägkorsning. Bilister stänkte ner varandra och andra. Musklerna på lårens framsida hade på Matte krympt ihop till små korta och obrukbara, stumma läderbitar. Fullständigt otöjbara. Uppför, uppför, bakåt, lite uppför, lite närmare målet. Mjölksyran sprutade ur öronen. Matte kämpade på och vägrade slå av på takten! En bänk, lite vila..... Nej, så fan heller! Kämpa på! Motion!
I mål! Matte ombads slå sig ner vid disken för överlämnande och betalande av den nyservade bilen. Hur får man två korta och stumma läderbitar att ge efter så att det går att sätta sig ner? Killen bakom disken såg lite undrande ut när Matte försökte vika ihop sig och få ner ändan på stolen. Han lovade att hjälpa till med att baxa ut Matte till bilen efteråt. Bussigt!
Matte tog dock vägen via toan, lika svårt att få böj på kroppen där..... och kaffehörnan. Plötsligt stod någon bakom Matte och yttrade: "Hej, du blöder!" ??????????? Matte såg upp från tidningen och såg sig om. Där fanns ingen! Nu hörde Matte en annan röst, men inga människor. ???? Efter att ha grubblat över detta mysterium lite kort, kunde Matte höra att ljudet kom uppifrån väggen snett bakom. Det är kul med platt-TV infogad i väggen! I kombination med hörapparat på ett öra som förvanskar ljudbilden och framför allt varifrån ljudet kommer! Matte fick sig ett gott skratt och delar gärna med sig!
En uppmjukad och mjölksyrefri Matte vandrade utan problem, nästan, ut till bilen och for hem. Full av beundran för alla hundlösa som promenerar i timmar, trots att de inte har en hund att gå ut med.
Nu kanske någon undrar varför inte Matte helt enkelt slog sig ner på ett fik och smällde i sig en bakelse, läsande någon tidning, i väntan på bilen. I stället för att slira omkring på moddiga och isiga trottoarer. Fiken finns nere på stan och vägen dit och tillbaka var den största utmaningen. Taxi? Nä, nä!