En allmän suck. På ett rasmöte rapporterades det för några år sedan att drygt trettio procent av de Lapska unga hanhundarna kastreras. En alldeles för hög siffra!
Ett fåtal torde vara av mecicinska skäl.
Orsakerna är många enligt ägarna och detta är inte specifikt för rasen Lapsk Vallhund på något sätt. MEN - i en liten ras får det olyckliga konsekvenser för aveln och rasens utveckling i framtiden. Alltför många hanhundar plockas bort som avlesdjur! Många gånger hundar som varit önskvärda i aveln! Många gånger mycket bra hundar som har goda egenskaper att tillföra för framtiden. Avelsbasen bör breddas och då behövs många hundar med olika bakgrunder. VARENDA hund som föds av rasen Lapsk Vallhund bör betraktas som en potentiell avelshund - till dess den bevisat motsatsen! Att kastrera en hanhund är tyvärr alltför ofta en förhoppning om en snabb lösning på något man uppfattar som "problem". När man har en fullständigt normal tonåring i huset! Många gånger är det killar med stor potential som blir av med kulorna, när de visar sig vara mer hund än vad köparen tänkt sig. Oavsett ras. Lapsk är en arbetande hundras och säljs den och köps den som renodlad sällskapshund kan det bli en besvikelse, när hunden börjar skaffa sig egna jobb.
Tyvärr får många rådet av diverse sakkunniga att skära kulorna av killarna för ett enklare hundliv. Långt ifrån alltid får förlusten av kulorna hunden att bli någon annan! Kynnet finns där! Arbetslusten finns där! Snöper man en vuxen hund har den redan en erfarenhet av löptikar och den vet vad en annan hanhund är. Förlusten av kulorna gör ingen skillnad därvidlag. Ofta är "problemet" felaktiga förväntningar på vad man köpt, när man köpt en hanhund av en arbetande ras av urhundstyp. Omplacering blir ibland fortsättningen för en hund, hane som tik, som "kräver mycket tid och engagemang". Mer än vad den ursprungliga ägaren varit beredd på.
Familjens egna hundar fick vare sig så mycket tid eller engagemang under torsdagen. Matte hade fullt upp med att få sina renoverade odlingslådor i ordning. Åtskilliga tunga säckar med jord och gödsel skulle lyftas, kärras och tömmas, för att sedan blandas. Ett tungt och slitsamt jobb. Hundarna tillbringade hela dagen utomhus med Matte och när Husse kom hem efter några timmars frånvaro, förbarmade han sig över hundarna och tog med dem på en skogsrunda. Matte avslutade, dubbelvikt, sitt roliga men tröttsamma arbete och skrämde hart när livet ur den råbock som tydligen smugit ner strax bakom Matte på andra sidan staketet. Där grannen just farit iväg och nu ville råbocken beta gräs i lugn och ro. Matte hade stått framåtböjd, iklädd brunt, och syntes inte för råbocken. Matte rätade mödosamt på ryggen och fick höra ett vrål alldeles bakom sig! I jättesprång och vilt skrikande-skällande-råmande rusade han upp på berget, där han stannade och studerade vad som skrämt honom. Matte pratade lite lugnande med honom, varefter han mer avslappnat traskade vidare.
Ett liv nära naturen med bara några meter till dess betande invånare känns fint.