Fredag.
Vid passage av golfbanan på torsdagen, var det tydligt att när som helst öppnar den stora banan, varför det blir omöjligt att gå där med hundarna under många månader. Driving rangen har just öppnat och i helgen lär väl banan öppna.
Lapskflocken ville inte missa chansen till ännu en härlig promenad, där hundarna kan få röra sig lösa under ansvar. Men med mycket nosande och fritt disponerande av sin tid, så länge de är följsamma och flocken håller ihop. En god grund lades när de var unga, med olika inkallningar och mycket avståndslydnad och dirigeringar. Matte satte regelverket för dem, för att få vara lösa på promenaderna här.
Fredagens promenad var ren och skär njutning! Lapskflocken var tidig och driving rangen öde. Promenaden kunde alltså påbörjas som vanligt, rakt ut från parkeringen. Hundarna rusade ut över gräsytan och glädjen var svår att missa! Som ett koutsläpp varje gång! Matte använde gåstavar för påskjut och jämn belastning, bättre flyt och fart. Uppför gick det och Matte klockade sträckan upp till platån, där marken blir planare. Det som tagit femton minuter för några veckor sedan, med lite snö och is, tog nu sju minuter. Flocken gick vidare i rätt rask takt och sträckte ut promenaden ytterligare ett stycke. Ända till den bakre kanten mot skogen och naturreservatet och hundarna var påtagligt glada över nya ytor. Sist var det Násti, Modji och Aili som var med på promenaden. Kaffetermosen var då med och Matte mindes turen med värme, när hon nu kunde gå hela vägen hit igen. Nástis sista långpromenad på golfbanan. Något Matte inte visste då.
Násti och Modji på golfbanan. Klicka för större bild.
Här vid skylten vände nu Husse och Matte med Modji och Aili och fortsatte sin runda med hundarna på golfbanan.
Men först hade Matte utnyttjat de skymmande träden för "ett besök på damernas." Strax efter upptäckte Husse en person med två lösa hundar ett stycke bakom Lapskflocken. En person som kommit ut ur skogen. Han måste ha sett Matte och hade diskret stått kvar i skogskanten.... Det är Matte djupt tacksam för, då man är tämligen utsatt med byxorna nedhasade kring fötterna. Om två lekfulla Jaktlabbar hade kommit fram till Matte, som hade Modji och Aili intill sig, hade det kunnat gå åt helvete med den nya höftprotesen eller något annat. De båda hundarna roade sig med pinnar och det såg ut som två Jaktlabbar på håll. De var inte intresserade av Lapskduon och Modji och Aili hade den rätt påtagliga vinden rakt emot sig, varför de var helt ovetande om att de hade två hundar bakom sig. Därför hade de inte heller upptäckt dessa hundar med husse i skogskanten, bortom sin hukande Matte. Lika så gott var det!
Stegen löpte lätt på det mjuka gräset och med stavar blev det ett bra gående med påskjut och hela kroppen var med och gick. Belastningen blev jämn och farten god nog. Sträckan som avverkades var längre än på någon av promenaderna sedan operationen och när flocken återkom till bilen hade en timme passerat. Farten hade varit högre än på mycket länge och idealtiden sedan många år på en aningen kortare sträcka, en timme, var pressad. Det innebar också att Modji och Aili rört sig mer i flytande galopp över de stora ytorna. De hade blivit stående för att nosa kortare stunder.
Denna promenad var den stora målbilden efter operationen. Att kunna gå hela denna sträcka med lösa hundar. Kvarstår nu är att kunna hålla samma fart utan stavar. När det uppnåtts får Matte sätta upp nya målbilder. En turridning kanske? Det är inte bara i hundträningen man skall ha målbilder. Matte måste ha projekt!
Mycket bättre kan det inte bli. Raskt gående med hundarna lösa och följsamma över stora ytor ute i naturen. Lycka! Men bakom låg träning av hundarna och gåapparaten för att få till det. Man får kämpa lite för att nå sina mål.