Torsdag.
Är familjens samtliga Lapska, nuvarande och tidigare, bara konstiga? För att vara Lapska Vallhundar. De gillar/har gillat normalt vinterväder och aktiviteter trots snö och i trakten vanligen förekommande vinterkyla ner till tio minusgrader, under någon form av aktivitet som håller dem igång. Men de gillar inte lika mycket när det är femton minusgrader eller mer och samtidigt blåser en mycket kraftig och byig isande kall vind och när snön vräker ner i stora sjok och tvingar dem att vinkla ner öronen och stänga ögonen för att inte få dem fyllda med snö. Den här veckan har det hänt några gånger att de erbjudits att gå ut, men båda har stuckit ut nosen, vänt in igen och sedan sträckt ut sig framför den värmande braskaminen. När Husse och Matte skottat snö i skift och flera gånger dagligen har hundarna släppts ut samtidigt. Efter att ha nosat av tomten och kollat var rådjuren befinner sig, vattensorken och grannkatterna har de slagit ner rumporna och satt sig helt stilla med uppsikt över tomten och vägen. Aili på de kalla och renskottade betongplattorna framför ytterdörren och Modji på den renskottade trätrappen. Med tanke på den kraftiga urinvägsinfektion som Modji förmodligen burit på under tystnad mycket länge, den kan komma och gå enligt veterinären, släpper Matte in sina två Lapsktikar när de blir sittande stilla i kylan. Modji har genomgått en kraftig antibiotikakur nyligen och inget blod kan ses i urinen längre. Det enda tecken hon visade på ohälsa. Både hennes mamma Násti och mormor Gázzi råkade ut för urinvägsinfektioner vintertid på äldre dagar. Kall om stjärten är inte bra att bli. Det är lätt att tänka att en polar vallhund klarar all kyla i alla lägen. Men en hund som bor inomhus utanför polartrakterna sätter inte samma skyddande päls som en Lapsk i sitt ursprungshabitat. Även om hundarna i renskötseln också är familjehundar som bor inne med sina familjer, så sätter de en tjockare päls av all utevistelse med väldigt många minusgrader.
En Lapsk söderöver har sällan samma möjligheter att gräva djupa och isolerande gropar i djup snö. En Lapsk söderöver kan även behöva täcke när den ligger i en kall bil mellan träningspassen eller när bilen lämnas längre stunder med hunden och det blir lika kallt där som utanför. Inte mycket finns att gräva ner sig i där för skydd mot kylan. Det naturliga för en hund norröver är ju att bygga en passande pälskostym som skydd och att kunna gräva ner sig i djup snö och låta sig snöa över av skyddande och isolerande snö. Det kan inte hundarna söderöver hur polara de än är och därmed måste de erbjudas skydd på ett annat sätt mot fukt, kyla och framför allt BLÅST. Man ger mer och energirikare mat när hunden skall hantera kyla, men det skyddar inte lederna.
Aili är totalt urfälld och Modji till hälften urfälld och blåsten har varit bitande och kallt har det varit och det har kommit plötsligt och kanske är de bara kloka som väljer att inte gå ut i vissa lägen.
För att kunna hålla flockens två hundar igång under torsdagen, utöver den raska promenad Matte bjöd dem på i området under en halvtimme, gällde det att tänka till lite. Matte tog två halvstora tuggpinnar med virad torkad kyckling runt om. Lämnade hundarna som åskådare innanför glasdörren i uterummet och gick ner mot bäcken och kastade ut båda dessa godbitar åt olika håll, över den snötäckta gräsmattan på andra sidan. Den fluffiga snön är några decimeter djup och godbitarna var tillräckligt tunga för att sjunka ner ordentligt. Matte lämnade inga spår och svårighetsgraden bedömdes vara relativt hög.
Modji släpptes ut först för undvikande av för mycket konkurens, vid eventuellt samtidigt fyndande. Modji sökte över hela ytan i stora slag, van vid att leta torrfoder i små bitar spridda glest över stor yta. Att det var svårsökt var tydligt och Matte uppnådde målet med aktiviteten. Mycket spring i djup snö blev det! Så snart Modji fyndat släpptes Aili ut. Hon hade under tystnad, sittande intill Matte, studerat sin mammas sökande. Aili kollade först om det låg en godsak till på samma ställe men var mycket respektfull och störde inte sin smaskande morsa! Aili höll ett högt tempo i den djupa snön och scannade av gräsmattan rätt snabbt, för att sedan utvidga sökområdet till resten av tomten, men återvände till rätt område. När Modji nästan tuggat i sig sin "pinne" fyndade Aili sin och även Modji lämnade respektfullt sin dotter ifred. Modji sökte vidare ett tag till då hundarna inte är vana vid att godissöket endast består av ett fynd och sedan är det slut.
När båda hundarna tuggat klart och ansåg att området var tomt återvände de till ytterdörren och ville in. Nu var det dags för Husse och Matte att få sitt eftermiddags-FIKA. Ett ord som väckte hopp om ytterligare godsaker hos de två Lapska som just satt i sig sitt eget FIKA. Ett ord som de lärde sig betydelsen av blixtsnabbt. Obs! De får ALDRIG närvara och äta vid något matbord. Hunddfika är inte synonymt med människofika. Husse och Mattefika är oftast en mugg kaffe rätt och slätt. Inget för några hundar att intressera sig för. Det var bara en händelse att Husse frågade om Matte ville ha fika och hon samtidigt plockade fram tuggpinnar till hundarna för inte så länge sedan. Nästa gång frågan ställdes sprang hundarna till godisskåpet. Det de är motivierade att lära sig går blixtsnabbt!