Tisdag.
Matte jobbade vidare i trädgården och det som planterades för sexton år sedan har tagit sig bra. Så bra att det nu behövs viss ommöblering och rensning för ett vårdat och vackert intryck. Nu är rätt årstid för delning och flyttning av plantor. Matte jobbade sig svettig med spaden och behövde en paus.
Modji och Aili fick leka med Matte en stund. En mindre hundleksak, minsta "IKEA-råttan" gömdes på husets baksida i skogsbacken. En i taget fick sedan leta rätt på leksaken som de inte fått se innan och apportera den tillbaka till Matte, med ett snyggt avlämnande. Initialt förstod de inte riktigt vad som krävdes av dem, då det letats en hel del små bitar av röd kong den senaste tiden. Båda visade sig tro att de skulle leta efter något annat än en leksak. De sökte noga igenom det mycket lilla avvallade området och noterade leksaken, men letade vidare. Till slut insåg de att det enda avvikande i området var leksaken och då testade de att frysmarkera den. Matte bad om en apportering och fick råttan fint överlämnad i handen.
Matte gömde om råttan på ett annat ställe i terrängen på husets baksida och skickade nu Modji och Aili på uppletande med tydligare instruktioner, som skulle informera om att det var ett föremål som skulle apporteras. Tidigare har Matte använt sig av "Matte tappat" med utslagna tomma händer som startsignal. När en handske tappats på en promenad till exempel. Matte tyckte att hon varit tydlig nog vid det första uppletandet av råttan, men tydligen inte. Nu visste de båda vad som förväntades och med tydliga handtecken därtill blev det lättare för hundarna. En smeller hade absolut behövts vid det första råttletandet för tydlig information om exakt vad de skulle leta efter. De borde ha fått hälsa på råttan innan den försvann! Ordet "sök" är helt förbehållet människosök! "Leta" är det som gäller när föremål/dofter skall hittas. Matte förtydligade leksaksletandet med "leta apport" för att informera om att föremålet skulle hämtas in. På det tredje och sista uppletande kastade Matte iväg råttan in bland möblerna på baksidans uteplats. Ingen avvallning och inga spår. När Modji letat rätt på råttan som hamnat på en stol och Matte hade fått den i handen, kastades den åter ut för Aili att leta rätt på. Ingen fick se något av gömmandet. Nu gick det fint och båda hittade snabbt, apporterade och överlämnade fint.
I kvällningen bestämde sig Matte för att finslipa en av de sista övningarna på listan för Champion Trick Dog - "SIGNALS". Hunden skall utföra sex olika saker med endast tysta kommandon. Modji och Aili har tidigare presenterat sex olika saker de utfört på fyra meters avstånd från Matte och nu använde sig Matte av deras kunskaper från den övningen. Matte skickade dem, en i taget, UPP på altanen, de fick VINKA, LIGGA ner och sedan HOPPA NER, GÅ och LÄGGA SIG, STANNA KVAR och sedan KOMMA tillbaka till Matte. Det blir sju olika kommandon och det var Modjis egen idé! Hon valde att vinka till Matte från altanen! Så då måste även Aili lära sig att göra detta. Båda skötte sig fint, Matte tecknade med ena handen och filmade med den andra och de två hundarna fixade sin del av övningen riktigt bra!
Att kommunicera med hunden med handtecken är något Matte gjort lite till och från för tydlighet, när hundarna på sök befunnit sig långt borta. Är det oväsen och buller i området måste handtecken till för att hundarna skall uppfatta dirigeringar. Matte har tränat hund med tappad röst och använt sig av kroppsspråk med hunden tidigare. Den åldrande hunden kan drabbas av försämrad hörsel och då underlättar det om hunden är van vid att kommunicera med sin förare med tecken och kroppsspråk sedan tidigare. Hundar använder själva kroppsspråk sins emellan och det känns naturligt att umgås med dem med kroppsspråk och teckenspråk tycker Matte. Lapska Vallhundar är generellt signalkänsliga och signalsäkra och de egna Lapska har för det mesta fungerat fint med tysta kommandon och dirigeringar.
En hundförare van vid att köra Schäfer på frisök lånade Gázzi och kunde konstatera att det inte gick att vrida på huvudet utan att Gázzi ändrade sökriktning! Vilket upplevdes mycket frustrerande för den som inte var van vid en så signalkänslig och lättstyrd hund!
För den som är ryttare och van vid att efter nerslag efter ett hopphinder omedelbart titta mot nästa hinder, känns det inte så konstigt när hunden reagerar på förarens vridning av kroppen i önskad sökriktning. På en agilitybana styr man hunden med sina egna rörelser, med kroppsspråk. Något man kan använda sig av i många sammanhang i umgänget med hundar. Hundarnas eget språk.