Torsdag.
Matte vaknade med en känsla av tomhet. Efter ett långt telefonsamtal kändes det ännu tommare. Urblåst och tankarna fastnade inte. En tom dag att göra något av. Inga som helst planer. Gråväder. Halka. Seeeegt. Teflonhjärna. Allt halkade av. Vartefter dagen gick ersattes tomrummet i hjärnan av fetvadd. Syrebrist. Husse eldade så det stod härliga till. Termometern i hallen visade närmare trettio grader. Luft! Matte måste ut! Tog med hundarna bortåt vägen iklädd vanliga kängor. Barmark. Så blev det tvärnit. Blankis över hela vägen och Matte vände med hundarna och gick åt andra hållet. Barmark och sedan blankis. Tittade till ett grannhus och gick hem.
Tungt och trögtänkt var det. Sjukdomskänsla. Nej! Matte är flunsavaccinerad. Åt vitlök och hoppades. Ledsnade och tog en liten sängfösare och knöt sig med hundarna i hopp om en piggare fredag.
Hasse Alfredssons monolog om livet dök osökt upp: "Livet är som en påse! Tom och innehållslöst. Tills man stoppar något i det!"
En dag lika innehållslös som denna text.
Med ett viktigt undantag! I botten på påsen skramlade en viktig person.