Tisdag.
Äntligen är vägen utanför stugan och övriga vägar i området i stort sett isfria! Isfria nog för att man skall kunna gå säkert utan broddar eller spikskor på fötterna. Isfria nog för att man skall slippa vara orolig för att möta en bilist i för hög fart som får sladd, när föraren upptäcker att det finns fler på vägen. Uppenbarligen isfria nog för att en idiot skulle kunna testa bromsarna, eller vad som nu var syftet, vid passagen förbi reviret i extremt hög fart! För att sedan tvärnita utanför grannhuset och rivstarta och dra iväg i samma fart. För att vända och återkomma och göra om manövern. Först trodde Matte att något djur kommit ut på vägen, men så var uppenbarligen inte fallet.
Mitt på dagen kunde Matte ta med hundarna på en långpromenad i området. Dima hade svårt att hålla sig från att hoppa ner i diken där lite is låg kvar. Han älskar att gå på is som brister under hans fötter, vilket oroar Matte till viss del. Om han skulle komma lös och ut på svag is. Men varför skulle han det egentligen. Samtidigt är ju målbilden att han skall kunna få gå lös vid promenader på golfbanan i framtiden och där finns både en damm och en liten sjö. Precis som Aili och hennes anmödrar. Appropå golfbanan så har Matte en tid avstått promenader där på grund av djup snö, sedan is och en löpande Aili som inte fick vara lös. Det skall vara njutning att gå där och det är det inte när ishalka råder och båda hundarna måste var kopplade känner Matte.
På tisdagens promenad var det rätt öde på vägarna, trots hyffsat väder. Matte hade dock gjort en tabbe och satt på sig de nya promenadskorna, i stället för de slitna och väl ingångna. Men nya skor skall ju gås in, även om de är lite obekväma i början.
Det känns lite orättvist när man hör om boende i området som går den lagliga vägen och vill bygga till sina hus med stöd av Attefallslagen och nekas av kommunen; Samtidigt som man kan se fastigheter där en dubbelcontainer får stå kvar år efter år och den är ju lika stor som ett hus. Samt bygga till den med lika mycket på baksidan! Att bygga ett helt nytt litet hus uppe på ett berg bakom huset har tydligen också gått bra. Men att få ett startbesked för ett femton kvadrat stort Attefallsrum eller ett Attefalshus är stört omöjligt.
Kommunen silar mygg och sväljer kameler kan Matte tycka, när hon hör om hur folk behandlas när de vill utöka sin boendeyta. Andra bara bygger och skiter i regler och detaljplan och verkar komma undan med det till dess det är preskriberat. Nära inpå den egna stugan kan Matte se hur det byggs dagarna i ända och den stora manskapsbod/barack som lyftes dit, stor som en gäststuga, får tydligen bli kvar. Mot alla regler i detaljplanen. Den nyinflyttade kompisen stötte på patrull direkt när frågan ställdes om Attefallsrum eller hus. Inte populärt i Vallentuna Kommun! Inte populärt alls att folk vill bosätta sig permanent i tidigare fritidshusområden! Men skolskjuts finns redan sedan tiden då Mattes söner hoppade på den bussen, lite närmare skolan.
Ett känt faktum är att kommunen är vrång när det gäller bygglov. Men även i fall när bygglov inte krävs. Bara ett startbesked. Den nytillkomna tillbyggnaden på dubbelcontainern har smugits in på baksidan och Matte fick se den bara för att Aili vände sig om och skulle kolla något. Området är mycket populärt hos litauiska byggare och förrådsutrymmen verkar behövas. Lite märkligt är det att väldigt många jämnåriga personer är folkbokförda på väldigt få kvadratmeter och märkligt verkar det att sexton bilar skall finnas här vid den lilla stugan. De kanske är staplade i containern. Lite märkligt är mycket.
Efter hemkomsten sken solen snällt över reviret. Aili gick i viloläge på en upptorkad gräsfläck i söderläge på den väldränerade infiltrationskullen. Dima gjorde sitt bästa för att få igång henne i en jaktlek, men misslyckades. Då fick han springfnatt alldeles själv och rusade som en galning varv efter varv runt tomten, vilt morrande! Matte lyckades filma vinthunden som flög fram över den gradvis upptinande och porösa isen över gräsmattan. Fillmen ligger på Husses FB-konto; liksom filmen från när Dima njöt av att kasta sig i den sista snöhögen, under vilt morrande. Livsglädje!