Torsdag.
Ännu en solig dag, med snö på marken och utan iskalla vindar. Ljuvligt!
Matte tog med sig hundarna på en skogspromenad och kände sig priviligierad som har skogen tvärs över vägen. Med sju minusgrader på morgonen och aldrig över nollan under dagen, var marken frusen och halkig, men med sina eminenta Icebugs på fossingarna traskade Matte säkert på is och hårdfrusen snö i det bergiga landskapet.
Men innan stegen ledde till några bergiga partier passerade Matte och Lapsktrion genom "John Bauer-skogen", strax bakom en grannes hus. Början eller slutet på "Mopperundan", en mycket omväxlande promenadslinga, som Matte och Husse trampat i tolv år nu och med snö på marken med tydliga spår på stigen, har ytterligare några denna vinter dristat sig ut i skogen. Fler har flyttat ut permanent och konstigt vore det väl om Lapskflocken och Wachtelhusse skulle få fortsätta vandra här i lyxig ensamhet. Varken hundarna eller Matte är vana vid att möta annat än skogens egna djur längs stigen. Älg finns här, lo finns här ibland, varg har funnits och finns kanske igen, rådjur, räv, grävling och VILDSVIN. Som inte oväntat, men ologiskt med tanke på att fler går i skogen, brer ut sig allt närmare husen, tomterna och vägen.
Ett stort steg närmare har fler grisar än tidigare bökat upp marken denna vinter! Spåren går inte att missa! I övrigt snötäckt mark är vänd uppochner och lyser svart på långt håll! Spårstämplarna är runda som tassavtryck men satta av klövförsedda djur, där de två klövspetsarna understundom feltolkas som tår och rapporter förekommer om att vargspår iakttagits, när det är vildssvin som trampat runt. Vildsvin har dock inte fötter som mäter tretton centimeter eller ens tio som kan vara spåren från en tik eller ung hane.
Matte visste att grisarna nyligen bökat upp marken strax bakom huset (inom synhåll från tomten) där stigen börjar och rapport om vargspår har lämnats till Länsstyrelsen från en gård några få kilometer bort längs Mattes planerade promenad. Alltså fick hundarna inte vara lösa i skogen denna dag. Vilket de inte föreföll bry sig så mycket om, då de genast fångade intressanta vittringar med höga nosar! Matte läste hundar, som läste både fotspår från vildsvin och luftburen vittring! Grisarna hade bökat upp marken rakt över stigen där det var fin mylla, som hundarna gärna smakar på och där marken är fuktig och gigantiska granar trivs gott!
Matte fick med sig hundarna vidare bort från "svartjorden" i riktning mot bergigare områden, men hann inte långt. Fortfarande med den röda stugan skymtande mellan grangrenarna, tvärstannade de tre Lapska och blev fullständigt skogstokiga! Modji och Aili stod främst med raggen rest från öronen och långt ut på svansen! Fullständigt vrålskällande bort mot en tätvuxen slänt och ett berg. Násti stod strax bakom, lika vrålskällande, men utan ragg. Matte stirrade som besatt bortöver i riktning hundarnas nosar. Som försvar vid eventuella grismöten hade Matte visselpipan runt halsen. Hundarna var inte kontaktbara och Matte valde att bli stående för att avvakta. Förhoppningsvis skulle detta vansinniga skällande skrämma grisflocken, så att den vände tillbaka in i den tätare skogen som de kom från. Adrenalinet sprutade ur öronen på hundarna och Matte hade rest ragg om hon kunnat, men litade på sina skogstogiga hundar som grisskrämmare.
Intensiteten i skallen ökade och kroppshållningen hos hundarna skiftade en aning, varför Matte insåg att grisarna nu närmade sig alltmer. Matte stod stilla och väntade. Pulsen ökade. Vad göra? Lita på hundarna. Men vildsvin är ju skygga?! Varför stannade de inte? Matte hade inte gjort några försök att tysta hundarna. Här var skallen i högsta grad önskade.
Solen spelade mellan grangrenarna och rätt som det var skymtade Matte något som rörde sig. Men det var inte gråsvart och kompakt detta något!? Det var solgult och yvigt och vaggade lätt. En hundsvans! En Goldensvans! I sakta mak bakom träden, nerför slänten.
Antiklimax.
Mattes puls gick ner. Inte hundarnas. De var blockerade. En flock vildsvin var vad de luktat strax innan och vad de förväntade sig skulle komma emot dem. Hotet! Så när en bastant Goldenhane med sin ägare i koppel långsamt lösgjorde sig från trädens döljande inramning, var hundtrion så triggad att det var liksom skit samma vad eller vem som kom emot dem! De hetsade varandra och spänningen/förväntan hade byggts upp under en ett långt tidsspann. Det bryter man inte så lätt. Matte hade självklart för egen del signalerat en stor osäkerhet i denna situation. Matte var ju inte alls bekväm med att en flock vildsvin närmade sig framifrån!
Goldenhusse närmade sig långsamt och öppet på stigen och Matte drog sig vid sidan av med sina skogstokiga hundar. Först när Goldenekipaget passerat taggade Lapskflocken ner. Men Aili måste ändå ha sista ordet och tystades till slut av Matte. En avslappnad pratstund med en hundägande granne fick ner adrenalinhalten hos hundarna.
Matte undrade verkligen vad Goldenhanen tänkte.
Lapskflocken fortsatte sin så abrupt avbrutna promenad i solskenet. Passerade myren med färska älgspår och närmade sig hemma där räven korsat stigen. Inga skogstokiga hundar.
En storvuxen Golden Retriver stod för stor dramatik på denna omväxlande skogspromenad!
Att hålla fast tre galna Lapska tikar på femton kilo styck var snudd på vad Matte mäktade. Då bar de som vanligt sina halvstyphalsband. Hade de enligt gällande mode burit selar alla tre så hade Matte förmodligen släpat som en otymplig släde i snön rakt emot Goldenekipaget. Matte var tacksam över att Goldenhusse slapp se detta ske.
Matte och hennes hundar varvade ner under återstoden av promenade och njöt av naturen och det vackra vädret! Samt fikade tillsammans vid hemkomsten. Som vanligt intill den porlande bäcken framför den lilla stugan i skogen.