Onsdag.
Kvällens träning var den sista innan jul och ett nytt träningsområde skulle invigas. Spännande! Dessutom i grannkommunen, utan lång resväg. Lyx! Träningsgruppen samlades utanför grinden till ett gymnasium med praktisk inriktning. Mycket fordon av olika slag fanns här och platsen rymde många gömställen för figuranter att slarva bort sig bland. När gruppen samlats visade sig två hundförare vara "försvunna"! Skarpt läge! Husse, Matte och ytterligare två förare fick order av "insatschefen" och en söktid begränsad till en halvtimme. Sökområdet utgjordes av ett område bakom skolbyggnaden mot angränsande allmänning med ett skogsparti. Hela skolgården var inhägnad men människor och fordon kunde röra sig i området och kopplade hundar var anbefallt.
Förarna delade upp sig i par där en skulle leta försvunna människor och en skulle leta efter förmål som kunde länkas till en hundförare. Ekipagen riktade in sig på varsin sida av vägen som ledde runt byggnaden. Aili fick jobba tillsammans med sonen Sumo och Modji fick jobba i par med Jack Russelkillen Rocky. Aili fick snabbt vittring inifrån någon form av skjul och hittade den första försvunna träningskompisen. Sonen Sumo hittade ett reflextäcke för hund. Lite senare hittade Aili även nästa försvunna träningskompis och Modji och Rocky fyndade gemensamt ett spengummi. Tiden höll på att rinna ut och de båda försvunna människorna var hittade men ett föremål saknades. Aili fick vittring och drog iväg mot en stapel med stockar. Tappade vittringen och Sumo kom till undsättning. Vittring fanns, men bara diffust. Till slut fick Matte se ett smalt läderkoppel liggande i nederkanten på en stock. I stort sett osynligt med samma färg som stocken i mörkret. Aili fick tydligare instruktion med en önskan om "apport" och hämtade in kopplet. Varken Aili eller Sumo förknippade kopplet med något de skulle leta efter av någon anledning. Kanske smälte det för mycket ihop med underlaget och de kunde känna vittringen men inte urskilja föremålet. Vem vet. Det hittades i alla fall och nu var rollerna ombytta. De tre hundförare som lagt upp övningen skulle få köra sina hundar och nya och okända gömställen skulle hittas. Matte slog sig ner jämte en utslängd spis, bakom en sopcontainer intill en vägg och hittades rätt snart. Värre var det med Husse som lagt sig så att vinden förde vittringen uppåt och mycket långt bort från där han befann sig! I en hundgård med skyddande plyfaskiva intill en slänt, med fritt spelrum för den rätt friska vinden att blåsa bort hans vittring till en helt annan plats! Lapskkillen Kirou fick vittringen på håll men ju närmare han kom desto otydligare blev vittringsförhållandena och föraren måste börja fundera över vittringsvägar. Tillsammans hittade de till slut Husse och nu var det färdigtränat och dags för en gemensam måltid, som julavslutning på terminen.
Iväg for träningsgruppen tillsammans, ett stycke ut från samhället och vid ankomsten till Kirous revir väntade avtorkning av leriga hundfötter innan insläpp. Nu skulle det passivitetstränas medan förarna åt en stor julsmörgås tillsammans. Hundarna hade fått belöningsgodis ihop med träningen och middag innan så dem gick det ingen större nöd på. De bands upp på olika ställen i huset och gick i viloläge. Varsin julklapp med hundgodis hade de fått och doften var de väl medvetna om! Varför hoppet om något gott i slutändan fanns hos dem alla.
Att ha en fast träningsgrupp, där man känner varandra väl är oerhört värdefullt! Hundarna i gruppen har en utvidgad flock, hundar de träffar regelbundet varje vecka, även om de inte umgås nära. Hundar de är trygga med. Förarna känner varandra väl och man litar på varandra, vet var man har varandra och känner sig trygg med varandra. Träningen blir verkligen träning! Samt utbildning! Man lär hundarna nya saker och tränar sedan vad de och man själv har lärt sig. Man tipsar varandra och träningstillfällena blir inte tillfällen för att för andra visa upp hur bra hund man har.
Över åren har Husse och Matte hundtränat i många olika konstellationer och tränar man med grupper med människor man aldrig tränat med tidigare, på en öppen träning, vill man gärna visa sin hunds bästa sida. Man kör på säkra kort och lägger inte in några utmaningar eller nyheter vid träningstillfället. Vilket innebär att man kan bli stående och stampa utan att utvecklas framåt tillsammans med sin hund. Man måste våga prova! Man måste våga göra bort sig! Man måste våga utmana sin hund, även sig själv för övrigt och lära den nya saker! I alla fall prova och det värsta som kan hända är att det blir galet, missförstås eller inte förstås alls. Vilket är betydligt lättare tillsammans med människor man känner väl kontra inte alls.
Skall man utbilda och träna en hund med en god utveckling framåt, måsta man kunna skratta tillsammans med både hunden och träningskompisarna. Skratta med varandra och åt sig själv! Om man skall kunna gråta tillsammans när det sorgliga inträffar. Nya valpar kom in i gruppen för ett år sedan och det har varit en fröjd att följa deras utveckling. De visade båda hur duktiga de var i mörkret på skolgården den här kvällen. Modji är tretton år och livet har sin gång. Att ha träningskompisar som finns där både i glädje och sorg och som är vänner och som en utvidjad familj är som sagt guld värt.
Tack för att ni finns.
