Fredagen blev ännu en dag med släpande av granris och staplande av kapade granstambitar. Matte och hundarna tillbringade även hela denna dag utomhus, i iskall snålblåst till skillnad mot dagen innan då vädret var mycket behagligt utan vind och med lite sol. Fortfarande två plusgrader. Matte lastade tunga grankubbar i skottkärran och drog den uppför slänten för att sedan stapla kubbarna i en stor och stabil trave. De långa och tunga grangrenarna släpade Matte ut genom grinden och lade sedan i jättestora högar i dikeskanten. Det lass som släpats ihop under torsdagen hämtades nu av trädfällaren. Killen som skall gräva för avlopp kom och det blev en hel del funderande kring hur detta skall ske och vilken tank som kan få plats på den mycket begränsade ytan. Matte hade jobbat sig svettig och var just på väg in. Fick gå in betydligt senare och var då definitivt inte svettig längre! Värmde sig snabbt vid kaminen med en mugg hett kaffe. Hundarna följde mer än gärna med in! Men pausen blev inte långvarig. Mer jobb väntade.
Husse kom från jobbet och rissläpandet fortsatte. När mörkret föll tog han med hundarna på en promenad, innan familjen gick in och gjorde kväll med sen middag och sovande framför teven....
Söndag.
En heldagsträning på det gamla djursjukhuset Ultuna väntade. Familjen har tränat här i kulvertar under sjukhuset i väldigt många år. Nu är hela byggnaden tömd och skall rivas som ett sjukt hus. För bara ett år sedan var Matte här på ett kort besök och det kändes lätt märkligt att nu återse de urblåsta lokalerna. Hela receptionen var ett fullständigt tomt rum. Liksom apoteket och alla undersökningsrum. Många toaletter var utrivna. Rummet där Modjis lilla bror fick somna in på sin femveckordag väckte sorgliga minnen. Även om det nu är sex år sedan.
Detta var ett träningstillfälle öppet för räddningshundar från olika håll, då det finns väldigt mycket plats för att dela upp sig i mindre träningsgrupper. Husse och Matte hade samlat ihop sin veckoträningsgrupp med två externa medlemmar bestående av Nástisonen Mánnu och Modjidottern Saivi. Dagens träningsgrupp bestod alltså av åtta Lapska Vallhundar som skulle träna räddningssök. Fyra tikar och fyra hanhundar! Fantastiskt! Sju av dem mycket nära besläktade.
Lapskgruppen började dagen med att ta sig ner i kulvertarna och delade där upp sig i två grupper. Husse gick iväg bort till källarkontoren och kulvertar med tre hundar för någon specialträning med långa tomma sök under tystnad vad Matte förstod. Matte med resten höll till i en lång korridor med dörrar öppna till utrymmen som tidigare inte varit tillgängliga för träning. Ett fläktrum varmt som en bastu med mullrande fläktar och ett litet förrådsrum med diverse bråte kvar att bygga legor av. Alla hundar var uppbundna långt bort från träningsområdena, i änden av en lång korridor. Alla de åtta hundarna var uppbundna i grupp och helt tysta hela dagen! Alla som tror att Lapphundar per automatique måste skälla när de binds upp / lämnas ensamma för att de är avlade att ha bra skall, bör tänka om. Lapphundar måste inte skälla i burar på utställning. De måste inte glappa i tid och otid. Flertalet av dessa åtta hundar är tränade till att vara skallmarkörer, alltså skall de skälla när de hittar en försvunnen människa. De har alla mycket bra skall. Men när de är uppbundna i karantän/basläger är de tysta och kopplar av. En absolut nödvändighet.
Modji gjorde ett snyggt och koncentrerat snabbt avklarat jobb, när hon i mörker i ett litet rum lokaliserade tre personer i tre olika gömställen och skallmarkerade dem prydligt en och en. Saivi visade åter att hon har fått sig medskickat de egenskaper Matte vill se hos sina hundar och bangade inte för den nya miljön och letade gärna rätt på sin figge inne i det mullrande fläktrummet.
Samling skedde mitt på dagen, för skifte av områden och lite fika. Lapskgänget "Camp Gátchis" flyttade upp i dagsljus i sjukhusbyggnaden och delade där upp sig i två lika stora grupper med fyra hundar i varje grupp. Hundarna var nu uppbundna i den helt tömda apotekslokalen. Bara skylten var kvar. Här bestod gömdställena av skrymslen och vrår, många skåp och många dörrar som ställdes upp och bildade knepiga legor när någon gömde sig i vinkeln bakom dem. Vittringen steg rakt upp som ur en skorsten och föll ner på olika håll i rum och korridorer. Bara att hitta i denna villervalla av identiskt lika korridorer och rum i varierande storlek var en utmaning för förarna. Var hade man sökt och var befann man sig och känslan av att inte veta vart man skulle gå och var man befann sig var ständigt närvarande. Så här vid det första söktillfället i dessa lokaler. För att bjuda den tvåårige grabben och hans matte på en utmaning, fick de avsluta dagen med att, utan facit, leta rätt på sju figuranter. Det tog sin tid, men grabben gav inte upp trots en då och då lätt vill förare. Till slut var alla de sju figgarna funna och snyggt markerade var och en.
Den unga killen visade vad "uthållighet i arbete" betyder. En egenskap som en Lapsk Vallhund bör ha om den skall kunna användas till tuffa jobb som renvallare och liknande. Där räddningshundar har ett minst lika krävande jobb. Hunden måste ha en stor arbetslust, mycket motor och får inte sluta jobba bara för att det blir lite ansträngande och svårt. Den måste vara uthållig och forstätta jobba, trots att den inte hittar någon inom loppet av tio minuter. Det gjorde ungherren med den äran!
Det gjorde även Saivi, om än inte på ett så omfattande sök, då hon inte har samma utbildning som den tvååriga killen. Hon var ute på nybörjarsök och fick en figge knepigt placerad bakom en dörr. Där vittringen både föll in i rummet och drog ut i korridoren. Saivi jobbade oförtrutet ut och in i vittringsfältet och gav inte upp. Hennes matte hade is i magen och blandade sig inte i och störde eller tog över. Lilltjejen fick lösa uppgiften alldeles själv utan inblandning. Precis som tvåbenta individer mår en ung hund gott av att få känna att den klarade av att lösa uppgiften helt själv. Av sådant växer man! Saivi gick ut i korridoren ett stycke bort och rensade näsan för att börja jobba på vittringen igen. Då gick det snabbare och längs med väggen kunde hon fånga den och upptäckte vittringskällan dold bakom dörren. Godisbelöning, klapp och kel. Matte gladdes mycket åt vad hon såg. Modjiknytten har blivit stora och de fick en hel del bra saker med sig vid leveransen. Egenskaper som Matte eftersträvade.
Alla efterfrågar inte dessa egenskaper när de köper en Lapsk. För en del förefaller de mer vara till besvär när de efter några år söker nya hem till sina tonårshundar som visar att de vill jobba. De har kapaciteten för ett tufft jobb kanske, men måste själva hitta på vad jobbet skall bestå av. Det brukar sällan bli bra. Måtte alla de Lapskknytt som nyligen tillverkats och nu är på tillväxt i mammamagar på många håll, ha en framtid där de erbjuds meningsfulla hundjobb där de får utlopp för både sin självständighet, problemlösningsförmåga och uthållighet i arbete. Egenskaper som bör finnas i en hund av en arbetande hundras. Vilket omfattar Lapska Vallhundar. Är man ointressrad av dessa egenskaper kanske man skall tänka sig en helt annan ras.
Tack alla för en givande träningsdag!