Även denna förmiddag svajar internetuppkopplingen. Skrivna mail försvinner, kan inte skickas, utkast sparas inte.
Måndagen tillbringades hemma på tomten. Efter två dagar hemifrån fanns en del att göra i form av vattning från den egna brunnen. Modji och Aili vilade hela dagen och Aili låg som vanligt under matbordet inne och Modji under Rhododendronbuskarna med utsikt över vägen. Ett besök gladde hundarna mycket! Tillika Husse och Matte som fick elen på punschverandan återinkopplad.
Söndagens tornérspel bjöd på många upplevelser och lite vila dagen efter var nog inte helt fel.
När hundarna fått nog av den i deras ögon opålitlige gycklaren, tog Husse och Matte en fikapaus. Detta uppskattades av hundarna som fick vistas i skuggan under bordet och där kunde de roa sig med att städa upp vad som tappats. Att de dessförinnnan bjudits både ett "hundtugg" samt vatten minskade inte suget efter fynd under bordet. Intill låg den vackra tegelkyrkan och Husse och Matte försökte gissa dess ålder. Tegelkyrkor fanns väl inte för väldigt länge sedan? Husse vann! Han gissade bara fel med femhundra år! Matte förlorade med en felgissning på sexhundra år. Kyrkan är från tolvhundratalet och anses vara en av de allra äldsta tegelkyrkorna. Husses och Mattes kunskaper i historia och konsthistoria kunde vara bättre....
Sedan var det dags för hästarna och riddarna och för att komma nära måste man betala många pengar. Vilket många hundägare avstod från då området badade i sol och det var ingen höjdare för hundarna. Valet föll i stället på att stå lite avsides, utanför avspärrningen, under åldriga träd med gigantiska skuggande lövmassor. Där slog sig de två Lapska till ro medan Husse och Matte, lite högt placerade, såg vad som skedde på banan mycket väl. En konst är det att i full fart sittande på en häst, med spjut träffa mycket små ytor. Imponerande!
Efter en hel eftermiddag i parken kring slottet begav sig Lapskflocken hem igen. Aningen trötta, men nöjda och belåtna. Åter kom tankarna på Násti. Sedan något år har hon inte ansetts orka med sådana begivenheter och Modji har fått stanna hemma med henne som sällskap. Nu var familjen samlad, Modji och Aili kunde båda göra familjen sällskap. Nya förutsättningar utan en åldrad hund i flocken. Men nog är hon saknad. Fram till helt nyligen var hon så rörande glad och pigg. Det tar tid att vänja sig vid att hon är borta. De där faserna måste man igenom oavsett, när något svårt inträffar i livet. Chockfasen, bearbetningsfasen och nu - nyorienteringsfasen. Ett liv med två hundar är inte som ett liv med tre hundar. Negativt men också positivt. En fortsättningskurs i nosework väntar Aili under hösten och i oktober väntar lagtävlingen.