Lördag.
Enligt väderrapporten skulle solen dyka upp på himlen vid tolvtiden. Så fram till dess höll sig Matte sysselsatt med lite av varje i stugan. Husse skottade undan den snö som fallit under natten. Våt mark hade frusit till innan snön började falla och nu låg ett förädiskt snötäcke över blankisen på vägarna. En allmän varning om ishalka på vägarna upprepades med jämna mellanrum på radio hela förmiddagen. Snön var förrädisk och när man gick på den gled den iväg över isen. Husse skottade ren infarten och passerande hundägare svor över den nyfallna snön. Äntligen var det barmark och vägarna rena från is - så blev det så här! Igen!
Solen dök fram mellan molnen i den friska vinden och Matte tog på sig kängorna med effektiva snökedjor och gav sig ut på promenad. Dessa snökedjor överträffar vid detta väglag spikskorna, där de små dubbarna inte når ner till isen under snön. Snökedjorna har stora trangelformade och spetsiga metallbroddar som är höga och når ner och hugger tag i det isiga underlaget. En gåva från sönerna en isig vinter för flera år sedan. Rekommenderas varmt! Matte kunde nu, tack vare dessa superbroddar, gå en rask långpromenad med Aili och Dima i området. Några hundmöten blev det längs vägen och både Aili och Dima uppförde sig väldigt bra. Dima hade dock oerhört svårt att gå vidare efter mötet med de två fruktansvärt ettrigt skällande småhundarna mot slutet av promenaden! En liten ettrig terrier och en liten ettrig trasselsudd av något slag.
De var båda tagna åt sidan ett gott stycke in på en korsande väg av den ena matten, medan den andra matten ville byta några ord med Matte tydligen och närmade sig. Då gick både Aili och Dima igång. Två ettriga tokskällande småhundar och två upphetsat skällande mellanstora hundar och Matte hörde inte ett ljud av vad den annalkande matten hade att säga. Trots hörapparaterna men med nerdragen mössa. Matte fick till slut tyst på sina upphetsade gaphalsar, när terriermatten, utan hund, väl kommit fram till dem. Nu hörde Matte vad hon försökt förmedla redan på väldigt långt håll, i kakafonin av hundskällande. Hon ville bara hälsa på Dima som hon aldrig träffat och som var så söt! Hon hade ju försökt prata med honom tidigare på andra sidan staketet, medförande hund och Matte hade gjort sitt bästa för att tysta ner Dima och få bort honom från staketet. Dima höll på att gå i taket när den lilla hunden hade släppts fram mot honom den gången. När hälsandet på Dima nu var avklarat skildes mattaarna åt och var och en gick åt sitt håll. Dima ville inte gå alls. Fick han inte gå bort till småhundarna så kunde det vara. Matte vann till slut, men Dima följde med motsträvigt och baklänges. Aili ville framåt och hem. Dima ville bakåt till småhundarna, som traskade vidare och med ökat avstånd resignerade Dima och vände sig hemåt.
Matte ägnade sig sedan åt lite trädgårdspyssel trots snön och planerade för våren och sommaren. Hundarna lekte intensivt i omgångar i sol och snö. Matte skyfflade undan mer snö på solutsatta ställen för att påskynda smältandet av snö och is. Vilket blev rätt knasigt när mer snö smälte och blev till vatten, som hann frysa igen innan natten. Men en liten halvtorr fläck att sitta på blev det på trappen för en solig trappfika icke förty! Innan flocken drog sig inomhus efter många timmar utomhus i solen.
Denna artikel om den svenska räddningshunden Killian som hittat tre överlevande människor i Turkiet dök upp på skärmen.