På morgonen fick Matte veta att en god vän hade fått en tid för att ta bort sin gamla tik. Ett besök för några dagar sedan hade gjort klart att hunden nu nått vägs ände. Inget mer fanns att göra. I helgen har hon varit trött och håglös och det stod helt klart att det nu endast gällde att förhindra ettt ökat lidande för hunden. Sjukdomsförloppet har varit snabbt den senaste tiden och då är det svårt att känslomässigt hinna med. Förnuftet säger att man givetvis vill förhindra att hunden skall bli så dålig att den plågas. Men känslorna finns där också så klart! Man vill inte agera bödel och bestämma över liv och död. Man vill inte ta ett definitivt farväl. Men nu var en tid beställd och Matte lovade att följa med på den sista resan.
Framme på djursjukhuset inköptes en stor påse hundkex och den matglada hunden fick sitt lystmäte! Hennes matte hade tagit med ett lakan som hunden fick ligga på och veterinären gav henne en lugnande spruta. Det fick ta sin tid och så småningom var den sjuka hunden så trött att hon la sig till ro intill sin matte. Tuggande hundkex. När hon inte orkade det heller var det dags för det sista steget. Allt gick mycket lugnt och fint och hon somnade in hos sin matte.
*
En fasa för alla i denna situation är de svarta sopsäckarna. De som våra avlidna djur stoppas in i och förvandlas till avfall. Men icke så på Albano Djursjukhus numera! Där tar man fram en fin vit liten "kista" i kartong med ett lock dekorerat med lila blomsterslingor i hörnen! En mycket positiv överraskning! För att slippa den hemska svarta säcken, var det bestämt att hunden skulle transporteras av oss upp till separatkremering på Ulltuna.
Den djurvårdare som erbjöd denna fina kista till hunden förklarade att det även var en positiv utveckling för personalen. Man tyckte inte alls om hanteringen av de döda husdjuren i dessa säckar. Det blev ovärdigt. Nu bär man kistan respektfullt i de utstansade handtagen och hela hanteringen upplevs väldigt mycket mer positiv av såväl djurägare som personal.
Vid kremeringsugnarna tar två män emot det döda djuret och på kistan fästs identifieringshandlingar. Allt för att inga ihopblandningar skall kunna ske. Personalen här har arbetat med detta i många år och är vänliga och förstående när sörjande djurägare kommer hit. Matte har gjort denna resa några gånger nu med egna och andras hundar. Det tycks råda en relativt stor okunnighet om de olika alternativ som finns, när det gäller omhändertagandet av våra döda hundar och katter. Många finner även att det är svårt att tala om sådana saker och får därför inte heller veta alternativen.
Många veterinären erbjuder en service där de kommer hem till djurägaren och låter djuret somna in i lugn och ro i sitt hem. Liggande i korgen, soffan eller i sin ägares famn. Vissa tar även med kroppen för kremering enligt önskemål. Vissa gör inte det utan överlåter det till djurägaren. Det är viktigt att komma ihåg att ett avlivat djur måste begravas på ett mycket stort djup, så att inte andra djur kan gräva upp det. Inte endast av etiska skäl, utan även för att inte få i sig av avlivningsvätskan.
*
Nu kanske en del reagerar negativt på detta dagboksämne. Avsikten från Mattes sida med att skriva om detta, är endast att sprida lite information om olika alternativ i en känslig och svår situation. Matte har tidigare upplevt att hennes erfarenheter har kunnat hjälpa andra att fatta beslut som har känts rätt efteråt. Alla vi som har husdjur hamnar så småningom i en situation då vi måste fatta svåra beslut angående hur vi vill göra när den dagen kommer då vi måste skiljas från våra vänner.
Gázzi och Násti fick på eftermiddagen gå "Älgebyrundan" med Matte. De fick vara lösa och strosa i vattenbrynet och äta gräs och annat, vad vill nog inte Matte veta! Eftersom de är lösa på en väl avgränsad udde, har Matte full koll! Viktigt nu när Násti är i stort sett slutlöpt och Gázzi i höglöp! En solig och lite blåsig dag och underbara klara färger uppe vid sjön. Mycket blått vatten och gröna martallar gav en härlig bakgrund när Matte fotade hundarna!